Veslemøy

Stoet från Høland som lade grunden för framtiden

Det finns vissa hästar som kliver rakt ut ur historiens arkivbilder och påminner oss om varför vi älskar den här sporten och dess historia. En sådan häst var stoet Veslemøy (f. 1917). När man läser de gamla referaten från 1920-talet framträder bilden av en tävlingsindivid utöver det vanliga – en häst som inte bara hade farten, utan också viljan att stå som segrare när det gällde som mest.

En regnig söndag på Østensjø

Låt oss förflytta oss till mars 1927. Publiken, närmare 3 000 personer, har samlats vid Østensjøvannet i Akershus. Det är en tung bana, fri från vatten men krävande för hästarna. Under flera år hade mul- och klövsjukan satt stopp för de stora travloppen i området, men nu var förbudet hävt och förväntan låg i luften.

Dagens absoluta höjdpunkt var ”Mesterskapspokalen for norske hester”. Trots det tunga underlaget stod Veslemøy för en uppvisning i absolut toppklass. Efter att ha legat avvaktande i fältet gick hon fram ”flott” under det andra varvet och vann till slut överlägset på kilometertiden 1.47,5. Det var ett ögonblick av ren idrottshistoria när hon, smyckad med lagerkrans, travade sitt ärevarv till publikens våldsamma hyllningar. Hon var även nära att vinna Jacob Meyers pokallöp 1924 i en duell med vinnaren Mona Lisa. Ett galoppsprång vid målgång gjorde så hon blev diskad.

Från Gudbrandsdalen till Bjørkelangen

Veslemøy föddes 1917 hos Joh. J. Skåden Øyen, men det var hos bröderna Johan och G.G. Borstad i Bjørkelangen (Høland) som hon skulle fira sina största triumfer. Redan som 4-åring visade hon prov på sin talang och under åren 1923–1927 räknades hon som en av de snabbaste hästarna i hela Norge. Hon kårades i Oslo 1922 och fanns hos bröderna Borstad fram till sin död 1936.

Stammen – Bekanta namn i kulisserna

Tittar vi närmare på härstamningen ser vi linjer som vi tidigare berört här på bloggen. Veslemøy var efter Dale D.771 (u. Draupner D.613), vilket gör henne till halvsyster med Gjildarbu – bekant från inlägget om Gjilfager.

På mödernet hittar vi fuxstoet Gyda D.4814 (f. 1910). Hennes far var den stilige fuxhingsten Goliat D.599, född i Lesja med ljus man och svans. Här dyker en intressant detalj upp för den stamtavleintresserade: Goliats mor var ingen mindre än Rugga D.773. Henne känner vi igen som mor till Galdegutten D.786 från inlägget om ”Sussi från Urskog”. Cirkeln sluts ofta när man gräver i de norska dalgångarnas gamla linjer.

Veslemøy lämnade efter sig fem avkommor som skulle föra hennes arv vidare, men det är en särskild son som vi ska titta närmare på idag – en hingst som kom att sätta sina egna spår i historien: Jan Hart.

Jan Hart – Där storlinjerna möts

Veslemøy fick totalt fem avkommor, men det är sonen Jan Hart (f. 1929) som verkligen för arvet vidare. Han föddes hos Johan Borstad och blev en ståtlig brun hingst som visade att han ärvt sin mors fart med ett rekord på 1.46,3.

Tittar vi på Jan Harts faderslinje möter vi en riktig tungviktare i norsk travhistoria: Omergubben (f. 1922). Han var en hingst som blev känd för att lämna efter sig en rad mycket kapabla travare, och i honom ser vi en fascinerande kombination av olika styrkor:

• Faderssidan: Hans far var den mäktige Østlandskongen T.68. Bakom honom hittar vi Gubben T.35 (e. Defensor D.565) och modern Bjørnhild T.83. Bjørnhild var dotter till den store Sokrates, som vann Jacob Meyers pokallopp 1910. Här finns även inslag av arabblod längre bak, vilket gav den där extra gnistan och uthålligheten.
• Moderssidan: Det är här vi knyter an till det jag skrivit om tidigare. Omergubbens mor var nämligen Minerva, en dotter till Omer II.

Genom Jan Hart förenas alltså Veslemøys tidiga snabbhet med Omer-linjens pålitlighet (via Minerva) och Østlandskongens urkraft. För dig som vill läsa mer om rötterna i Omer-linjen kan ni återbesöka inlägget här: Omer-linjen.

Det var denna unika blandning av adel, styrka och snabbhet som Jan Hart bar med sig när han senare lade grunden för Odalsdokka och framtidens Løset-hästar.

Från en skör tråd till Løset-hästarna

Trots sin fina härstamning fick Jan Hart endast fem travregistrerade avkommor. Men historien lär oss att det inte alltid är kvantiteten som räknas. Genom dottern Odalsdokka (f. 1940) levde arvet vidare. Här ser vi en fascinerande koncentration av det blod vi nyss nämnt: hennes mor Sendy var nämligen också en dotter till Omergubben.

Sendy i sin tur var en riktig ”allt eller inget”-häst i avelsboxen – hon fick nämligen bara en enda avkomst: just Odalsdokka. Modern till Sendy, Nypa, gick även hon tillbaka på den kraftfulla Gubben T.35. Man kan lugnt säga att Odalsdokka var resultatet av en mycket målmedveten linjeavel på de mest framgångsrika bruks- och travlinjerna från tiden.

Remin Stjerna och klivet in i modern tid

Av Odalsdokkas sex avkommor var det särskilt en som utmärkte sig: Remin Stjerna T.1326 (f. 1947). Som namnet skvallrar om var hon efter Remin, en hingst som vi bekantat oss med tidigare i inlägget om travlinjen efter Sigurd Syr.

Remin Stjerna ägdes av Alf Tveter och hamnade senare hos Jens Tveter i Skarnes. Hon var en gedigen tävlingshäst med ett rekord på 1.32,0 och belönades med 3:e premie vid kåringen 1962. Men det var som modersto hon verkligen skulle sätta avtryck. Av hennes sju avkommor kom fem till start, och det är här vi möter de kända Løset-hästarna.

”Bortskämd som en unge” – Livet med Remin Stjerna

När vi gräver i historien om Remin Stjerna T.1326 räcker det inte med att titta på hennes 3:e premie eller rekordet på 1.32,0. I ett gammalt porträtt från Glåmdalen får vi möta hennes ägare, den tålmodige Jens Tveter i Sør-Odal, som köpte henne av bröderna Borstad.

Jens beskriver henne som en häst med en alldeles särskild personlighet. ”Hon är så snäll som ett sto kan vara”, berättade han, men lade snabbt till att hon hade en svaghet: hon var fruktansvärt svartsjuk och tålde inte andra hästar i sin närhet. Hemma på småbruket blev hon behandlad som en familjemedlem. Frun i huset konstaterade leende att hästen var bortskämd som en unge, varpå Jens kontrade med att han nog skämt bort både kärringen och märren!

Skogsarbete istället för sulky

Det som verkligen fascinerar är Jens Tveters träningsfilosofi. Han ogillade faktiskt sulkyn och använde den bara i nödfall. Inför stora lopp, som landskampen mot Sverige 1954 eller Gjølstadpokalen på Roverud, fick Remin Stjerna gå kvar i sitt vanliga arbete i skogen. Sonen Alf ville att de skulle träna henne i sulky inför loppen, men Jens stod på sig:

”Jag lät henne hålla på i timmerskogen, startade på söndagen och vann Gjølstadpokalen!”

Jens menade att hästar mår bäst av att få vara i fred från sulkyträning mellan loppen för att hitta lugn och balans. Och nog gav det resultat – Remin Stjerna vann både travkriteriet som 4-åring och flera Glåmdalsmästerskap.

En häst som kände igen sin ägare på håll

Relationen mellan Jens och hans stjärna var unik. Det berättas att Remin Stjerna en gång stod i hönsgården och spanade ut mot vägen. När Jens kom cyklande från butiken i Slåstad – på flera hundra meters håll – kände hon genast igen honom och gav ifrån sig ett tydligt tecken. Trots att han kom på cykel och inte till fots, var det ingen tvekan om att hon visste exakt vem som närmade sig.

Det är i dessa berättelser – om timmerkörning i skogen, svartsjuka mot andra hästar och en cyklande husbonde – som vi verkligen förstår vilken grund Løset-hästarna vilar på. Det var hästar formade av hårt arbete, djup förståelse och en gnutta bortskämdhet.

Løset Kongen 

Bland sönerna till Remin Stjerna fanns kapabla herrar som Kongsvinger Tronar och Stjerne Jens, men det är på stosidan vi hittar den avgörande länken. Medan linjen efter dottern Tidelill (helsyster med Stjerne Jens) verkar ha runnit ut i sanden, så bar dottern Tromi (e. Kongsvinger Tron) fanan vidare.

Tromi var helsyster med Kongsvinger Tronar och fick tre avkommor. Det är här, i den tredje avkomman, som vi finner en av de mer bekanta namnen för den moderna kallblodsentusiasten: avelshingsten Løset Kongen.

Med legendariska Jerker som far och med Veslemøys vinnarskalle och Omer-blodet i botten, blev Løset Kongen en riktig slitvarg på banan. Hans karriär talar för sig själv:

• Starter: 290 (19 segrar, 19 andraplatser, 14 tredjeplatser)
• Rekord: 28,0K – *28,2aK
• Intjänat: 369 536 kr

Det är en svindlande tanke att den där lagerkransade segraren på Østensjøvannet 1927, Veslemøy, via en enda avkomma från ett sto som bara fick ett föl, till slut landar i en hingst som gjorde nästan 300 starter och blev en viktig kugge i den moderna kallblodsaveln. Det visar om något att man aldrig ska underskatta de gamla linjernas kraft!

Cirkeln sluts – En historisk dag på Bjerkebanen

Berättelsen om Veslemøy och hennes ättlingar når sitt crescendo en dag på Bjerkebanen som trav-Norge sent ska glömma. Huvudrollen innehas av Alf Tveter (son till Jens), som nu skördar frukterna av decennier av målmedveten avel.

Vid ett historiskt unghästspel lyckades familjen Tveter med något som ingen tidigare gjort: de fick fem rosetter till sitt eget uppdrett. Allra mest glänste helsyskonen Løset My (då 3 år) och Løset Tuva (då 2 år). Båda placerades som ”spiss” (etta) i sina respektive klasser.

Det som gör triumfen så unik är att båda dessa ston var 100 % Tveter-uppfödningar. De var efter hans egen hingst Løset Kongen och undan hans eget sto Bravinni. När dottern Berit dessutom stod som ägare till Løset Tuva var familjelyckan total. Även Løset Linn (e. Løset Kongen – u. Brage Lill) belönades med rosett denna dag.

Från Veslemøy till Løset Kongen

Det är hisnande att följa linjen. Vi började 1927 med Veslemøy som hyllades med lagerkrans på Østensjøvannet. Vi följde arvet genom Odalsdokka, som Jens Tveter köpte av bröderna Borstad, och genom Reminstjerna som tränades i timmerskogen framför kälken.

När Løset Kongen klev in i utställningsringen på Bjerke som den mest tongivande hingsten, bar han med sig hela denna historia. Han bar på Veslemøys snabbhet, Omer-linjens styrka, Sokrates adel och Jens Tveters klokhet.

Veslemøys linje visade sig vara mer än bara gamla tidningsnotiser – den blev ryggraden i en framgångssaga som sträckte sig över generationer och kröntes med guld i både trav- och utställningsringen.