Bravo

Att våra moderna kallblodstravare är resultatet av en noga kontrollerad avel är ingen hemlighet, men gräver man djupt i stamtavlorna hittar man kapitel som nästan liknar en äventyrsroman. Korsningsaveln har genom historien haft många syften; allt från att avla bort den tunga ”döle-typen” till att skapa uthålliga remonthästar för krigstider. Men den enskilt största injektionen av fart och exteriör kom via en häst som egentligen tillhörde en helt annan värld: Bravo.
Han får bli starten av en serie jag tänkt skriva om detta ämne.

Pionjären Bravo och den kungliga härstamningen

I början av 1900-talet lades grunden för den moderna norska varmblodsaveln, och i centrum stod Bravo, född 1903. Han var för sin tid exceptionellt förnäm. Hans far, den amerikanska importen Wilkas (e. Jordan), var en kraftfull hingst som firat triumfer i Tyskland innan han tragiskt omkom under en transport till Afrika. Modern, det ryska stoet Secunda, var en firad stjärna på de tyska banorna som först dömdes ut som steril. Tack vare den norske visionären Niels Brækkes envishet fick hon ett flertal avkommor däribland Bravo, och resten är sporthistoria.

Bravo var en robust atlet som travade 1.27,7 – en hisnande tid med dåtidens tunga träskalmar och innan de luftfyllda sulkyerna tagit över. Men hans verkliga storhet låg i hans döttrar. Ston som Mirjam, Svanhild II och Majblomst bar hans gener vidare och när de stora landskamperna avgjordes på 1920-talet var Bravo morfar till hälften av alla anmälda elithästar från både Norge, Sverige och Danmark.

Mystiken kring Sascha och den otillåtna farten

Historien tar en spännande vändning när varmblodet möter kallblodet genom stoet Sascha (f. 1925), en dotter till just Bravo. År 1945 köptes hon av R.H.O. Haneborg och här påbörjades ett projekt för att ”avla ut” varmblodet enligt dåtidens 1/32-regler. Sascha betäcktes med kallblodshingsten Don Gyller och fick dottern Sascha II. Resan fortsatte via Don Gard som blev far till Sascha III, som i sin tur betäcktes med Atlasprinsen och lämnade Sascha IV år 1954.

Här brast det i administrationen hos Det Norske Travselskap (DNT). Enligt reglerna skulle det krävts ytterligare ett led av utavel, men Sascha IV:s avkommor fick alla starttillstånd. Bland hennes barn fanns Pilestegg (e. Stegg), en häst som nådde den absoluta eliten och tjänade nästan 200 000 kronor på 60-talet. Dramatiken nådde sin kulmen när Pilestegg visades för kåring; han avvisades på grund av sin härstamning, vilket tog så hårt på ägaren Rolf Diskerud att han drabbades av en akut hjärtinfarkt mitt under bedömningen.

Slogum Tia – Avelsboxens drottning

Även om Sascha IV lämnade ston som Guttorm Brekke-vinnaren Spensa, var det genom Slogum Tia (f. 1970 e. Jerker) som blodet verkligen cementerades i historieböckerna. På banan var hon ingen stjärna med sina 3 600 kronor insprunget, men som avelssto var hon fenomenal. Av 13 avkommor startade nio, och vi minns särskilt den slitstarke Norheim Siljar som segrade 25 gånger. I syskonskaran fanns även Pilmintia som knep en andraplats i Sto-Derbyt och V75-vinnaren Bragos.

En annan viktig gren skapades via dottern Frk Tia. Hon förde arvet vidare till giganter vi ser i dagens absoluta världstopp, som miljonärerna Odd Herakles och Greis Vinn, samt den segerrike Johan Herbjørn. Även genom Norheim Dally lever arvet efter Slogum Tia vidare med oförminskad styrka.

Det svenska spåret: Nordstjernan

Även i Sverige skulle Bravos gener leta sig in och röra om i grytan. I slutet av 20-talet introducerades det varmblodiga stoet Nordstjernan i den svenska aveln. Hon var en direkt dotter till Bravo, som vid den här tiden var en enorm publikfavorit på Charlottenlunds travbana i Danmark där han ofta syntes tillsammans med sin tränare Arn Jensen. Nordstjernan blev bryggan över till det nordsvenska när hon betäcktes med hingsten Woller NV.602 (f. 1919). Woller var i sig en intressant individ, en son till Adolf undan stoet Dora, som i sin tur bar på generna från den norska Wallenstein.

Genom denna förening föddes dottern Halvan år 1933, och därmed var Bravos fartgen ordentligt förankrad i den svenska jorden. Halvan förde arvet vidare till Kvarta (f. 1942 e. Orre), ett sto som skulle bli känt för både sin produktivitet och sitt minst sagt livliga temperament.

Från ”Råttan” till Kvarty-linjens dominans

Kvarta fick hela 11 avkommor, och historien om hennes förstfödda har blivit en klassiker i travkretsar. Ägaren hade siktet inställt på namnet Åttan, men Centralförbundet satte ner foten då de ansåg att det var olämpligt av programtekniska skäl. Resultatet blev att man lade till ett ”R” och stoet fick istället bära det lite mindre smickrande namnet Råttan. Trots att Kvartas avkommor ofta ärvde moderns hetsiga humör, vilket ibland satte käppar i hjulen för den stora succén på banan, var de alla startande hästar. Vinjett var den i syskonskaran som lyckades bäst i tävlingsovalen, men det var Kvartas sista avkomma, Kvarty (f. 1964 e. Frejre), som skulle bli den verkliga stammmodern.

Kvarty visade sig vara en avelsmärr av stora mått med sina 4 avkommor. Genom henne fick vi uppleva hästar som Solkvarten (f. 1974 e. Solblanken) som ståtade med ett rekord på 1.26,3, samt Stjärnkvarten, Solkvarta och Myllarstjärna. Linjen fortsatte att förvaltas genom döttrarna och dess inflytande märks än idag. Kvarta blev också mormors mor till den slitstarke River, en häst som gjorde hela 220 starter och tog 34 segrar. River blev senare en flitigt använd herre i aveln med 102 svenskregistrerade avkommor.

Efter ett långt och verksamt liv, där Bravo fungerat som en levande symbol för norsk travstolthet, dog han år 1925 i Einar Andersens ägo. Han efterlämnade ett arv som än idag påminner oss om hur en enskild individ kan forma en hel regions sporthistoria.