Voss, sent 1800-tal
Delar av text och bild är hämtade från artiklar införda i
Norsk Idrættsblad 1906.
En avlägsen bygd i Vestlandet, känd för sin vackra natur – och sina snabba hästar. Detta är historien om hur Voss blev travsportens vagga i västra Norge och platsen där några av de mest legendariska kallblodstravarna föddes.
Kapplöpningar i bröllopens skugga
Innan de organiserade travloppen tog över, var det en uråldrig tradition som lade grunden: Kapplöpning i bröllop.
Voss firade, och i dessa ceremonier, som var en yndig sed ända sedan 1750-talet, tävlade bröllopsryttarna om äran. Det var en kamp som lade grunden för den rationella utveckling som följde. Vid ett av dessa dramatiska lopp gick segern till den omtalade hästen Haugssvarten, ett tidigt bevis på Vossahästarnas exceptionella kvalitet. En vossabo sammanfattade spänningen: att vinna var så gjevt att de besegrade blev ”så arga att knivarna blänkte i luften”.
Denna sed höll i sig fram till slutet av 1800-talet, där den skicklige körkarlen Anders Rokne var känd för att vara en utomordentligt god ryttare. Det sades att han kunde hoppa över hästarna utan att röra deras öronsnibb. -Vilken bild jag fick i huvudet 😆
Milstolpe: Den Första Statliga Utställningen
Den första statliga hästutställningen på Voss var redan 1865. Detta var en stor festdag och en milstolpe i hästens historia på Voss. Det var i samband med detta arrangemang som vagnman Høyer, Bergen, blev segrare i kapplöpningen med stoet Pepita, som senare blev mor till den gode travaren Brigt.
Voss 1879
Trots de gamla traditionerna tog travsporten på Vestlandet först fast form 1879. Då bildades den första travsportsföreningen på Vestlandet, just på Voss.
Den första officiella premiekörningen på Vestlandet ägde rum på Vangsisen den 18 februari 1879. Den överlägsne vinnaren blev ”Frithjof” (äg. K. Kvamme), som körde 627 meter på en kilometertid av 2:14. Premien var ringa (20 kronor).
Året därpå infördes ett mer ordnat program, vilket var viktigt för att skydda hästarna från överansträngning. Grundarna, bland andra Tambs och doktor Frost, förtjänade särskilt att minnas för sitt arbete med att främja sporten.
Inhemska mästare på Voss
Vossatravaren var ursprungligen en blandras, men senare dominerade dölehästen. Flera östlandska hingstar gav sina avkommor det eftertraktade ”traverhug”.
🐴 Fjordras:
- Ulvensøen’s Vetle-Grevlo: 1.56.
- Hotelleier Mæland’s Vetleblakken: 1.59.8.
- Hotelleier Fleischer’s Flinka: 1.57.
- Det blakka stoet Fjose-blokki var en mästare i kappridning och ständigt bland de främsta förryttarna i bröllop.
🐴 Blandras:
- Fleischer’ Kvik: 1.48.6 (rekord för Vossahäst på den tiden), kallades senare ”Voss travarekonung”.
- St. Ulven’s Flyga: 1.55.8.
- Tvilde’s Flinka: 1.52.
- Lillegraven’s Finn: 1.50. Han tränades av den skicklige körkarlen Anders Rakne och tränade ofta på 1.48.
🐴 Döleras:
- B. Vethe’s Vossestjerna: 1.51.
- J. Eide’s Nordstjernen: 1.52.
- Hingsten Don: Uppnådde 1904 Voss snabbaste kilometertid dittills: 1.48.
Gamla och nya stjärnor
Skridskoåkare som försökte tävla mot hästarna på isen blev oftast slagna av det röda stoet Kvålsraui (e. Napoleon Solarglad), som ansågs vara ”oerhört snabb” och senare såldes till England.
Napoleon Solarglad beskrivs som en stor spinkig häst och var troligtvis av varmt blod.
”Den Förbannade Jaktbyrackan”
Den osannolika vinnaren Vetle-Grevlo (Fjordras), som utmärglad av sjukdom hamnade hos Johan Ulvensøen, möttes av hån när hon senare ställdes upp mot mästarna. En bergensare frågade hånfullt:
–Den forbandede jaktbikkjen der – kan det være nokke traver?
”Jaktbyrackan” tystade kritikerna och segrade. Hon blev senare en av de små norska hästar som var med och skapade en del av den danska travsporten.
Traverkonungen Dølen
”Dølen” (ursprungligen Utkvitne-rauen eller Præst-rauen) var en röd travare som såldes till Hj. Løberg vid Bergen. I Løbergs händer blev han Vestlandets traverkonung genom att springa 627 meter på 1.37.
Även hingsten Fastingsblakken (Sleipner), fader till Vetla-Grevlo, och Dyrdalshingsten, fader till Hugin (som såldes till London), var centrala figurer i aveln. Efter Rioblåen kom travaren Bismarck, vars son blev den berömda Selheimsbrunen – även han såld till England.
Travsporten tar sig till Sogn
Trots områdets fina hästavel, dröjde det med organiserade lopp i Sogn. Torger Ravn från Lærdal var en pionjär, och hans häst, Tordenskjold, blev 1883 den snabbaste hästen på Vangsisen (2:04).
År 1886 hölls den första premiekörningen i Sogn i Lærdal. Äldsta klassen vanns av Bergenshästen Hans Høyer’s Brigt (modern var Pepita från Voss) på 1.49, och i samband med detta bildades Sogns Travselskap.
Sogns snabbaste travare:
- Jordal’s Dølen: Blev snabbast i Sogn med tiden 1.43.5 på 1000 meter.
- Chr. Kahrs’ Munter: 1.43 (över 700 m).
- Knagenhjelm’s Kvik: 1.45 (över 700 m).
- Sviggum’s Fix: Nådde 1.53, av ren fjordras.
Den avelshäst som mer än någon annan förlänade sitt avkomma ”travergnisten” var statshingsten Fanaråk D.400 (Döleras), som stod stationerad i Lyster.
Bergens ”Lyckliga år” och sällskapskörningarna
Petter var en uthållig travare, ägd av Otto Meyer.
Vid hela 22 års ålder deltog han i premiekörningen på Nordåsvatnet i Bergen 1888. Trots sin höga ålder uppnådde han imponerande resultat, med en medeltid på 1.55, och satte tävlingens snabbaste heat-tid på 1.52.
Redan från mitten av 1800-talet drev Bergens rika köpmän en slags privat travsport genom ”sällskapskörningar” på väg och is – travsportens lyckliga ålder. Det var en sport som drevs av intresse snarare än spekulation.
De Första Tidsmätta Loppen i Bergen:
- 1855: Köpman Mohns vackra blå sto Maren var 1850-talets snabbaste häst i Bergen.
- 1866: En provkörning på Svartediksvannet gav de första tidsmätta rekorden:
- Ekli (dölehäst från Orkdal): 1.38 (över 564 m).
- Petter (blandras): 1.41. (Inte samma häst som bild)
- Brunen (blandras): 1.43.
Andra viktiga travare i Bergen under 1850- och 60-talen var:
Ameln’s Løven och Rask, Christie’s Vossebrunen, Smith’s Sokken, B. Friele’s Pål, Nicolaysen’s Frithjof, M. Nilsen’s Fritz, Schumann’s Pare!, Garmann’s Røen, F. Johannessen’s Stella, Matthiesen’s Dølen, Peder Storetvedt’s Slomra och Freya, Johs. Skjold’s Snåp, K. Riple’s Sleipner, K. Natland’s Petra, Mathiesen’s Ingeborg, Kr. Natland’s Freya, A. Landaas Freya, Irgens’ Frithjof, Høyer’s Kongenarret, Wilhelmsen’s Mosjøen, Branddirektör Hansen’s Loppen (endast 1.29 m hög), B. Nilsen’s Letfot, Wilson’s Batalden, Holtermann’s Fritz, N. Johannesen’s Freya, Christie’s Bruna, K. Johannesen’s Elisabeth, Totland’s Fridtjof; och Løberg’s Perlen, Blix, och Dølen med flera.
Stjernen
var ett svart dölesto med en vit prick i pannan, 10 kvarter (cirka 150 cm) hög. Hon köptes in på Lillehammer som 3-åring 1889 och var fallen efter hingsten Sverre och ett dölesto.
Hon stod först på Voss och efter att ha varit i flera ägares händer i Bergen, köpte Wilhelmsen henne 1890.
Som 5-åring uppnådde hon 2.00, en tid som hon senare förbättrade till 1.45, vilket var Vestlandets snabbaste tid på isbana.
Stoet var sällsynt uthålligt och en utpräglad favorit vid de flesta handikapploppen. Stjernen avlivades i Stavanger
den 2 januari 1905
Rekordhästen Sogndølen
Wilhelmsen’s Stjernen (Döleras) var Vestlandets traverdrottning under 90-talet med 1.45 på isbana.
Men strax efter sekelskiftet klev Frydenbø-Jordal’s Sogndølen (Blandras) fram. Han var känd som Vestlandets hurtigaste traver och nådde 1897 rekordet 1.43.1/5 över 1000 meter i Stavanger, vilket stod sig som Vestlandets snabbaste tid fram till 1905.
En annan berömd häst var Nilsen’s Vestlandsjenta (Blandras), som med sin kusk O. Landås representerade Vestlandet på Östlandet och travade 2000 meter på kilometertiden 1.48.8.
Nyckeln till framgång
I denna tid, då tålamod och kärleksfullhet var nyckeln till framgång, kom hästarnas bästa resultat ofta i äldre år. Erfarenheten visade att travhästar som forcerades som unghästar hade kortare livslängd. De män som drev sporten på den tiden, som Anders Rokne, var skickliga och ödmjuka, och de lade grunden för den moderna hästaveln.
Fakta
Fanaråk var en statshingst av dölerasen.
Han var fallen efter hingsten Sindre och ett Totensto efter Toftebrun.
Han inköptes som 3-åring på Lillehammarutställningen 1892 av statskonsulent Stenersen och stod stationerad hos N. Talle i Lyster (Sogn).
Fanaråk var mer än något annat avelsdjur i Sogn; han tilldelade sitt avkomma fromt lynne, vacker och god kroppsform, samt den eftertraktade travgnistan redan som föl.
Han var själv en snabb hingst med ett fromt lynne och var vid 17 års ålder (1905) i full vigör.
Fanaråk ställdes ut sista gången som 11-åring i Lærdal (1901) och fick då 1:a pris. Bland hans kända avkommor fanns travare som Vossestjerna (1.51), Leo (1.52.4) och Rap (1.55.6).
Fler berömda hästar i Vestlandets Travhistoria
Utöver de stora stjärnorna var många lokala travare och kapplöpningshästar avgörande för sportens utveckling under 1800-talet:
Fenna-rauen:
En röd blandras från Voss som var sällsynt vacker, känd för sin vita man och lugg som ansågs vara värd 10 daler.
Kjerskow-blokki:
Ett medelstort blackt sto från Hardanger som var känd för att vara ”utomordentligt skicklig på att springa” i de tidiga kappridningarna.
Loppen:
En mycket liten, men snabb, travare från Bergen (endast 1.29 meter hög), ägd av branddirektör Hansen.
Blix:
En av Bergens snabbaste travare fram till sekelskiftet. Han var särskilt känd för sin exceptionella uthållighet; det rapporterades att han sprang 35 kilometer på endast 21/2 timmar.
Vossebrunen:
En av de många hästarna som tillhörde Bergens köpmän, i detta fall Christie, som deltog i de tidiga ”sällskapskörningarna”.
Slomra och Freya:
Två framstående ston som ägdes av Peder Storetvedt, aktiva under travsportens lyckliga ålder i Bergen.
Tangen’s Thor (Döleras):
Han nämns i en tabell över Bergens bästa travare runt sekelskiftet.
Hans tider var: Isbana 1.49.8 och Solheimsbanen 1.51.6 (han hade en träningstid på 1.49).
