Järnhästen i norsk travhistoria

Steggsula (e. Stegg – u. Havsula) föddes i Rogaland 1954 och kom att bli en av de mest ikoniska profilerna inom norsk travsport, särskilt på Vestlandet. Hon var känd som ”Järnhästen”, ett smeknamn hon förtjänade genom en extrem hållbarhet och en startfrekvens som saknar motstycke i modern tid.

Genombrottet och den oväntade affären

Hennes karriär började blygsamt. Som treåring stod hon i träning hos Trygve Diskerud på Bjerke, men hon hade ett rykte om sig att vara osäker och galopperade ofta bort sina krafter. Vid fyra års ålder hade hon endast gjort 12 starter och tjänat 2 700 kronor.

Det var då Johan Sandven fick nys om henne via Johannes Kaland. Trots att Sula ansågs vara närmast ”avskriven” som tävlingshäst på grund av sitt temperament, såg Sandven något i det lilla svarta stoet. Han köpte henne för 5 000 kronor plus en byteshäst, och hon flyttade till Melkeplassen på Laksevåg. Detta blev startskottet för en exempellös framgångssaga.

En extrem tävlingskarriär

Steggsula var unik i sin förmåga att tåla start efter start. Under sju säsonger gjorde hon otroliga 367 starter. År 1960 gjorde hon hela 54 starter på en enda säsong och 1962 hela 72, och när hon pensionerades hade hon gjort runt 498 starter. Rekord?

Hennes främsta egenskaper var:

• Hållbarhet: Trots det täta tävlandet beskrevs hennes ben som ”torra och fina som på en unghäst” även sent i karriären.
• Innsatsvilja: Hon var känd för sitt okuvliga mod. Ofta startade hon med enorma tillägg – vid ett tillfälle hela 340 meter – och lyckades ändå runda hela fältet för att vinna.
• Mångsidighet: Hon tävlade året runt, från januari till december, och tycktes aldrig tappa formen.

Största framgångar

Steggsula dominerade kallblodssporten på Nesttun-banan i Bergen. Hon vann i princip alla stora pokallopp som fanns för kallblod på banan, med undantag för ett par knappa förluster. Hennes främsta merit kom 1963, när hon som nioåring vann det prestigefyllda Jacob Meyers pokallöp (1.34.4) på Bjerke med Magne Hamre i sulkyn samt Foruspokalen (1.37.0). 1963 var också hennes mest framgångsrika år sett till antal segrar, då hon skar mållinjen som etta hela 25 gånger.

Totalt sprang hon in cirka 120 000 kronor under sin karriär, en mycket betydande summa på 1960-talet. Hennes rekordtid skrevs till 1.31,2.

Personlighet och publikgunst

Utanför banan var Steggsula en raket motsats till den ”heta” häst hon var i loppen. Hemma på gården beskrevs hon som ett lamm eller en snäll hund. Hon var hela familjen Sandvens gosedjur och gick ofta lös på gården utan grimma.

Hennes popularitet hos publiken var enorm. Vid omröstningen till ”Årets häst” på Nesttun 1960 fick hon över 400 röster, medan den näst populäraste hästen endast fick ett tjugotal. Vid ett tillfälle skänkte en åskådare som vunnit ett hästtäcke i ett lotteri vinsten direkt till Steggsula som ett tack för alla fina upplevelser hon gett honom.

Livet efter banan och arvet efter en järnhäst

När tävlingsskorna väl lagts på hyllan fick Steggsula njuta av sin pension hos Arne Hamre som köpte henne redan 1964. Inledningsvis såg det ut som om ”Sula-släkten” skulle stanna vid henne; som både 11- och 12-åring gick hon tom och lyckades inte bli dräktig. Men efter en vistelse på Statens hingststation vände lyckan, och hon kom med tiden att föda fem avkommor.

Av dessa fem var det två som nådde tävlingsbanan. Mest framgångsrik blev hennes sista avkomma, sonen Lynrapp. Han var en talangfull travare som lyckades ta sig hela vägen till klassen precis under den absoluta eliten. Lynrapp gick senare själv i avel och lämnade ett antal avkommor efter sig, men trots hans och moderns heroiska insatser på banan har tiden tagit ut sin rätt – idag finns tyvärr inga levande linjer kvar som kan spåras direkt tillbaka till Steggsula.