Salanderborken

Kleppeborken blir Salanderborken

På 1800-talet, i den norska dalgången Vågå, föddes en häst som skulle lämna ett outplånligt avtryck i både norsk och svensk hästhistoria: Salanderborken. Denna borkfärgade hingst, född 1867 på gården Kleppe, var inte bara en häst – han var ett fenomen. Hans historia är en berättelse om en oövervinnerlig vilja och en nästan mytisk uthållighet som fortfarande fascinerar.

---

Ett temperament utan like

Salanderborken hade ett temperament som utmanade även de mest erfarna hästmänniskorna. Han var avlad på en hingst född 1855, som beskrevs som både grov och ståtlig, och hade dessutom några droppar ”fjordblod” i sina ådror, vilket gav honom en ovanlig och kraftfull karaktär.

År 1872 såldes den då femåriga hingsten till hästhandlaren Salander i Falun, Sverige. Det var här historien om hans beryktade temperament började på allvar. Salander sålde honom vidare till en svensk godsägare, men trots sin skicklighet kunde godsägaren inte hantera hästen. Resultatet blev att Salander tvingades köpa tillbaka honom. Han försökte sedan sälja honom flera gånger, men med samma resultat – Salanderborken var helt enkelt omöjlig att hantera.

I ett sista försök att lugna hästen lät Salander kastrera honom. Men detta hade inte den önskade effekten – snarare tvärtom. För att på allvar testa hans uthållighet utsattes Salanderborken för en tuff resa från Falun till Stavs hästmarknad i Jämtland, där han kördes i genomsnitt 14 mil per dag. När han anlände var han lika full av energi som när han lämnade Falun, ett tydligt bevis på hans otroliga styrka.

Under sin tid i Sverige bytte Salanderborken ägare flera gånger. Han hamnade bland annat hos den berömda Uppsala-Eriksson, en man känd för sin förmåga att tämja vilda hästar. Men även Eriksson misslyckades med att tämja Salanderborken under det år han ägde honom. Hästen var lugn i stallet men blev explosiv framför vagnen.

---

En arbetshäst för två

Trots sitt svårkontrollerade temperament var Salanderborken en arbetshäst utan motstycke. Efter att ha bytt ägare igen hamnade han hos E.O. Sundin i Stafre, som använde honom för postkörning mellan Medelpad och Jämtland. I sex år, utan en enda vilodag, utförde Salanderborken det arbete som normalt krävde två hästar. De som kände honom vittnar om att de aldrig sett en så uthållig och stark häst. Även vid 19 års ålder, när hans dagar närmade sig sitt slut, var han fortfarande i full vigör.

---

Ett bestående arv i aveln

Trots att Salanderborken tillbringade en stor del av sitt liv i Sverige spelade han en avgörande roll i den norska hästaveln. Han lämnade efter sig sönerna Andvorborken och Tolstadbrun, samt flera döttrar, innan han såldes till Sverige.

• Andvorborken D.128 såldes också till Sverige vid fyra års ålder.
• Tolstadbrun D.166 blev en framstående avelshingst i Hedmark, och har nio söner och sex döttrar upptagna i stamboken.
• En av hans döttrar, Kapella D.130, producerade enastående avkommor genom släktskapsavel på Salanderborkens linjer.
• Men det mest anmärkningsvärda arvet kom genom Tolstadbruns son Veggumsbrun D.233, som blev far till Bruna D.111. Bruna skulle i sin tur bli mor till den legendariska hingsten Dale-Gudbrand D.446, en av de mest inflytelserika hästarna i norsk avel.

Salanderborken var inte bara en häst med en ovanlig vilja; han var också en av avelns stora stamfäder, vars blodslinjer bidrog till några av de mest framstående hästarna i norsk historia. Han är ett levande bevis på hur styrka, energi och rätt gener kan forma en hel hästras.

Salanderborkens uppfödare Lars Andvord väckte mitt intresse för att söka mer. Här finns historia! 😀

---

En hästkar av gamla stammen

I de norska dalgångarnas rika historia finns det otaliga berättelser om den stolta gudbrandsdalshästen, och få kände den rasen bättre än Lars Andvord från Lom. Han var en av dalens äldsta och mest erfarna hästkarlar, känd för sin skicklighet att bedöma en häst och för att ha banat väg för en mer rationell avel. I en gammal artikel från början av 1900-talet delade han med sig av sina minnen och sin djupa kunskap, och hans ord ger en unik inblick i en svunnen tid.

Dåtidens och nutidens hästavel

Lars Andvord menade att det var stor skillnad på hur hästar sköttes förr och fram till början på 1900-talet. På den tiden kunde fodringen vara undermålig på vissa ställen, vilket ledde till att hästarna hade svårt att dra plogen på våren. På andra gårdar var hästarna överdrivet spralliga under vintern på grund av för mycket mat, men tappade all ork när våren kom. Lars betonade att aveln hade gått till den andra ytterligheten med alldeles för kraftig fodring, och att det var svårt att hitta den rätta balansen.

Han hävdade bestämt att travare var bättre förr. Lom hade en egen travbana, och folk satsade helhjärtat på att utveckla hästarnas travförmåga. Lars berättade själv om flera framstående hästar som han hade ägt och ställt ut:

• Hingsten Kleppeborken fick första pris vid en utställning på Stav och såldes till Sverige för den ansenliga summan av 800 speciedaler.
• En gul hingst med vit man och svans såldes till Sverige för 300 speciedaler efter att ha fått första pris. Det sades att ingen häst i distriktet kunde mäta sig med den i trav.
• En brun hingst efter den berömda Tordenskjold fick andra pris men utnämndes till utställningens vackraste djur. Denna häst såldes också till Sverige.

En avel som skrev historia

Avelshingsten Tordenskjold hade kommit till Lom från Stange och skapade en mängd ståtliga avkommor, trots att stona i Lom generellt ansågs vara av dålig kvalitet.

En annan avgörande händelse för den lokala aveln inträffade när en präst vid namn Steen tog med ett sto till Lom. Detta sto kom att spela en enorm roll, då den enbart producerade avkommor av högsta klass, vilket lade grunden för det som kom att kallas för ”stensläktet”. Lars Andvord menade att en av de vackraste hästarna han någonsin sett var en hingst från Staurust (Dovre D.130), som var avkomma till ett sto av stensläktet. Detta sto kallades Stenbruna och ska ha varit en äkta Husebyhoppe och hennes blod leder oss till ”gullhoppen” Galdebruna

Stammen till Galdebruna

Lars uppmärksammade också en skillnad i storlek. Han menade att även om dagens hästar i allmänhet är större, fanns det förr hingstar som kunde mäta sig med vilken nutida häst som helst. Staurusthingsten mätte till exempel cirka 163 cm, medan den största vackra hingsten han hade sett mätte över 165 cm. Han kritiserade dock dagens hingstar för att vara sämre byggda och ansåg inte ens den berömda Dalegudbrand vara en vacker häst.

Lars Andvords berättelser är en påminnelse om en tid då varje häst hade en unik karaktär och aveln var ett hantverk. Hans kunskap och passion är ett värdefullt arv för alla som bryr sig om hästsportens historia.