En av de stora

För Pål Best verkade ingenting omöjligt. Att denne häst bara befann sig i startgroparna till en karriär som kunde sluta i det ena äventyret efter det andra fick många att tro att det rörde sig om en häst som det norska kallblods­uppfödandet kanske aldrig hade sett maken till. Man sade ”kanske” med djup respekt för de gamla stora, hederskrönta travare.

Tränaren bakom denna fantastiska travare, som ”flög utanpå allt och alla”, Brede Killingmo, uttryckte i alla fall att Pål Best måste ha varit en klass bättre än alla andra. Killingmo hade haft framgångar med kallblodshästar tidigare, och hade ett gott jämförelseunderlag, inte minst genom att han hade en tränarseger och ytterligare en tränar-/kuskseger sedan tidigare i Jacob Meyers pokallöp!

Många gånger försökte man analysera Pål Best i det tysta. Varifrån fick han sin fart? Hur kunde han vara så stark? Man önskade att man kunde ha studerat honom i slow-motion. För det blotta ögat verkade inte steget längre än normalt, men det tycktes som om han använde sitt steg annorlunda än andra, inte med så runda rörelser, utan med en låg och framför allt snabbare takt som förde honom allt snabbare framåt ju längre ut i loppet han kom. Det måste ha rört sig om en effektivitet så rationell att man frestades att tro att den var programmerad av en dator. Effektiviteten, utöver hans exceptionellt stora förmåga att ta upp syre och samtidigt göra sig av med slaggprodukter, ledde till att han hade så mycket krafter kvar. När de andra hade fått nog, verkade det som om Pål Best kunde lägga in ännu mer energi.

Tillfällighet, eller vad?

Pål Best tillhörde Stall Ka-Os, som seglade i medvind. Stallnamnet, som bestod av bokstäverna från ägarna KAri och OSkar Finstad, antydde kanske humor snarare än självironi. Paret Finstad var okända i travsporten tills för bara några år sedan, trots att de länge hade bott granne med Bjerkebanen!

Det hela började med att Kari och Oskar ärvde en unghäst vid namn Solmaks. Solmaks blev framgångsrik och vann bland annat Kronprins Haralds pokal på Nesttun, och travbasillen bet sig fast i paret. När Solmaks karriär närmade sig sitt slut, började Oskar Finstad se sig om efter en ny kallblodshäst och tog kontakt med Brede Killingmo.

Något senare ringde Brede och berättade att han hade två dugliga hästar till salu i stallet. Oskar Finstad reste dit i smyg, utan att nämna något för sin hustru. Han föll för båda hästarna: Skarpdonn och den tvåårige Pål Best. Hustrun Kari försökte nog bromsa, men gick till slut med på att kontakta Pål Bests ägare, Per Johs. Nøklestad i Fredrikstad. Det blev affär.

Ordinär treårssäsong

Det började inte så lovande för Pål Best på travbanan som treåring. Visserligen blev det en suverän debutseger på Vikodden sent på sommaren på tiden 1.46,0 till vinnaroddset 1,70. Men Pål Best fungerade inte som bäst senare under säsongen; han var nog inte mogen än, galopperade ofta och hittade inte rytmen. Säsongen slutade med sju starter, 6 800 kronor insprunget och rekordet 1.43,9. Det var inte många som såg storheten i Pål Best då.

Men det gjorde Brede Killingmo. Han berättade i ett stallprat att han förväntade sig mycket av hästen, och det lyste igenom att lika mycket som han hade gjort folk besvikna som treåring, lika mycket skulle han övertyga som fyraåring.

Fem raka

Brede Killingmo fick rätt. Pål Best inledde säsongen med fem raka segrar, varav fyra på Bjerke. Huvudloppet på Momarken vid säsongspremiären blev ett lätt byte, och samtidigt som det var Pål Bests allra första ärespris, blev loppet en stor milstolpe för Brede Killingmo som kusk, då han i just det loppet rundade ett tusental segrar. I maj månad travade Pål Best ända ner till 1.32,4, en tid han upprepade när han senare erövrade Eliteløpet på Momarken.

Framgångssagan var i full gång, Pål Best skaffade sig den ena rubriken efter den andra, bland annat genom att även vinna Midtsommerløpet på Jarlsberg på strålande 1.32,2/2060, trots att han fick gå i tredjespår i tre kurvor. Han slog samtidigt ett annat starkt fyraårsnamn, Remi. De två hade flera stora dueller det året, och man mindes särskilt ett av de mest fartfyllda fyraårsloppen genom tiderna, där Remi skar mållinjen på 1.30,7 medan Pål Best landade på 1.30,9. Fyraårssäsongen summerades med 83 000 kronor insprunget på 27 starter, varav 15 segrar, och ett fantastiskt rekord på 1.30,9.

Utveckling

Kunde Pål Best försvara sitt kunnande under den svåra femårssäsongen? Ja, med glans till och med. Han inledde med en planenlig och suverän seger i Premiereløpet för femåringar i Drammen. Nästa stora uppgift var Lars Laumbs løp på Bjerke, vilket dock blev en obarmhärtig kalldusch. Inte för att femåringen inte var tillräckligt bra för att vinna, utan för att Pål Best, som klar ”segervinnare”, blev diskvalificerad av domarna på upploppet.

Men Pål Best reste sig igen. I de hårdaste uppgörelserna gick han segerrik ut. Han tog fem raka segrar under sommaren, travade bland annat 1.32,9/2580 när han vann regnskapskontoret Vinquists maleri på Momarken, och han stod för en strålande uppvisning i Kristianiapokalen på Bjerke, som han vann på 1.30,4/2220 trots 40 meters galopp. Pål Best hamnade då efter Vintilla, säsongens stora namn, men slog henne ändå.

Pål Best stormade fram och avslutade säsongen med att ta sex raka segrar. I dessa ingick hans största bedrift fram till Jacob Meyers pokallöp: seger i både försök och final i Bjerkebanens Utslagningsløp. Ingen kunde stoppa honom.

Vad man kunde ha trott skulle bli en ”mellansäsong” slutade med 114 300 kronor på priskontot och 20 segrar av 30 möjliga! Han erövrade seger­täcket både i Drammen och på Bjerke som den mest segerrika hästen oavsett kategori under 1977. Dessutom hade han samlat ihop 10 olika ärespris på sin färd.

Som sexåring, stod han som vinnare av norsk travsports finaste trofé, Jacob Meyers pokallöp. Han döptes därmed om till ”Aller Best”.

Jacob Meyers Pokallöp 1978

Jacob Meyers pokallöp 1978 blev ett dramatiskt lopp, men slutade lyckligt och rättvist för fältets absolut bästa häst, Pål Best. Många såg nederlaget för den hetaste favoriten till Meyer-äran när Pål Best kastade upp huvudet och galopperade bort sig på sista bortre långsidan. Men den galoppen var bara upptakten till ett underbart skådespel för travfansen. Den var upptakten till ett konststycke av en upphämtning som man skulle prata om i många, många år framöver.

Pål Best kastade sig runt sista sväng i delvis andra spår, delvis tredje spår, cirka 35–40 meter bakom ledande Frøyvar. Den bedrift som sexåringen utförde, när han inte bara hämtade in Frøyvar, utan slog honom rent ut med en hästlängd och väl så det, var obeskrivlig. Det var en känsla av att man fick vara med om något extraordinärt inom travsporten. Något man trodde var omöjligt.

Meriter

Seger i:
1977 Kristiania Pokalen 1.30.4
1977 Peter Wesselløpet 1.35.2
1978 Jacob Meyers Pokal 1.32.2
1978 Norgemästerskapet
1978 Østfoldpokalen 1.28.3
1979 Peter Wesselløpet 1.31.8
1980 Peter Wesselløpet 1.31.5
1979 Jacob Melands Æresløp 1.33.6
1980 Trøndelagspokalen 1.30.6
1981 Thor Østbys Æresløp 1.28.4
1982 Foruspokalen 1.29.7
Andra plats i:
1978-81 och 83 Svensk-Norska Kallblodslandskampen
Totalt:
Rekord: 1.25,3. Intjänat: 1 277 274 NOK Starter: 311 (85-58-8)

Stam och avel

Pål Bests härstamning började med kombinationen Saliff-Frøken Best. På mödernet fanns det äkta ”Schou-slag” i stammen, grundad av Eilif Schou och då vidareförd av sonen Jahn.

Stoet Frøken Best (f. 1957 e. Steggbest) var en ivrig travare. Man mindes en ”god, gammal historia” med henne där hon, i spår ytterst bakom startvagnen på Momarken, kastade sig förbi och skar av. Frøken Best hade alltså snabbhet, och man kände att hon satt inne med mycket mer än vad rekordet 1.38,2 gav besked om. I aveln skulle hon sätta ännu större spår efter sig.

Frøken Best har nio avkommor, varav ett par förolyckades som unghästar. Nämnas kan Mari Best (e. Marinus, f. 1967) med rekord 1.39,3, samt Best Spent (e. Spenter, f. 1969) som travade 1.32,6 och tjänade 116 000 kronor. År 1970 kom Per Johs. Nøklestad in i bilden då han hyrde Frøken Best på ett tvåårsavtal för att få ett avelssto av den stammen. Nøklestad använde sin egen avelshingst, Saliff.

Redan första året blev det fullträff, och 1971 födde Frøken Best ett sto, Solbergstjerna. Nøklestad hade hoppats på ett sto att avla på och satsade direkt på avel. Solbergstjerna blev aldrig startad utan betäcktes redan som treåring. Hon födde i sin tur tre hingstar i rad.

Året efter Solbergstjernas födsel kom hennes helbror, Jacob Meyer-vinnaren Pål Best (f. 1972 e. Saliff) till världen. Eftersom det var en hingst, såldes han. Därefter levererade Frøken Best bland annat Gala (e. Jahnuar), ett sto som sattes i avel, och Storebrand (e. Jahnuar), som imponerade vid travprovet på avelsvärderingen. Storebrand var Frøken Bests sista levande avkomma. Efter det kastade hon tvillingar och kastade även ett föl vintern efter, vilket gjorde att det såg svårt ut för det då 21-åriga stoet.

Frøken Best var fallen efter Steggbest och Komnesjenta (e. Gregus-Omerlilja). Komnesjentas blod finns även i ådrorna hos Inger och Gulle, två framgångsrika ston. Tre helsystrar som var och en på sitt sätt har betytt mycket i norsk kallblodssport.

Gulle var den stora stjärnan på travbanan med rekord 1.28,6, över en kvarts miljon kronor insprunget och många storloppssegrar. Hon fick endast en avkomma, Gullbrand (e. Jahnuar) med det blygsamma rekordet 1.43,6, och dog senare under fölning.

Inger (rek. 1.36,5) hade tagit igen sitt på avelssidan. Hon belönades med 1:a pris både som individ och med avkommegrupp, som bland annat bestod av tidernas snabbaste kallblodshäst, Brage (1.26,1) och Frøyvar (1.28,6). Brage hade för övrigt också vunnit Jacob Meyers pokallöp. Den 24-åriga Inger var vid tillfället fortfarande vid god hälsa.

Komnesjenta hade själv en blygsam travkarriär, med som bäst en tredjeplats i två islopp på 1.57. Men Schou-stona satte spår efter sig i aveln.

Hingstlinjen

Kallblodsaveln koncentrerades i stor utsträckning kring enstaka hingstar. Men det fanns också plats för en hingst som Pål Bests far, Saliff (f. 1962 e. Attilovar), som representerade en något ovanlig stam som skapade motvikt. Saliffs far var Attilovar, son till den snabba Attila. Saliffs mor var andraprisstoet Toftesvarta. Toftesvartas far, Toftegubben, vann själv Jacob Meyers pokal, och hennes mor, Flaksa, var helsyster till Korrekta, som också var Jacob Meyer-vinnare.

Saliff var en ovanligt lovande häst på travbanan. Han hade dock ”otur” med sin årgång då han fick kämpa mot hästar som Bestmin, Jerker och Glæden. Saliff visade att han också var en född travare, tog treåringsrekordet 1.41,8, och travade som fyraåring ända ner till 1.34,4 över 2060 meter. Som sexåring fick Saliff en gaffelbandskada, och hans karriär stoppades med rekordet 1.32,6 och grundsumman 69 875 kronor.

I aveln fick Saliff inte den chans han förtjänade. Med Pål Bests meriter hoppades man att detta skulle ändras, och avkommeflocken som förutom Pål Best bestod av hästar som Kristine Mollyn, Liff, Baus Knekten, Salina och Salli Vira och ett fåtal ston, skulle förhoppningsvis bli betydligt större även i toppen.

Brede Killingmo och Stall Ka-Os siktade in alla de stora loppen för Pål Best. De visste att de hade en häst som kunde gå till toppen i alla sammanhang. Och Pål Best skulle göra det många gånger…

Avkommor och färganlaget

Pål best sattes i aveln vid sex års ålder och har 434 registrerade avkommor. Här kan vi nämna avelshingstarna Bodbäckspålle, Brännapål, Pålex K, Pål Lunar, Norset Pål… Ja, listan kan bli lång: Av döttrarna kan vi nämna Glåmdals Mina som blev mor till Buaas Stjerna, Buas Svarten m.fl. Pålla mor till Saras Tofte och Skjegge Nic.

För att få in lite kort om färg så är Pål Best direkt far till dessa tre bukskäckar men arvet finns spritt över hans ättlingar i flera led.
Anlaget kommer från Saliff och vidare till Toftegubben.