Omergubben

Arbetshästen från Båstad som blev kallblodsavelns kung

I dagens moderna kallblodsavel tas fantastiska prestationer, miljonvinster och minutiöst planerade parningar nästan för givna. Men om vi spolar tillbaka tiden drygt hundra år finner vi en historia från travsportens barndom som mest liknar en saga. Det är historien om Omergubben, en häst som köptes som en skröplig unghäst för några hundra kronor, som slet i det dagliga jordbruket, och som till slut lade grunden för några av historiens absolut största kallblodsstjärnor.

Här är berättelsen om Omergubben, hans anor, hans fantastiska karriär och det enorma avelsarv som lever vidare än i dag.

Från billig arbetshäst till travbana

Omergubben föddes år 1922 på gården Fjøs i Båstad (Norge) hos uppfödaren Arnt H. Sæther. Som ettårigt föl, hösten 1923, såldes han för den blygsamma summan 260 kronor plus salär till Hartvig Høitomt från Hvammer gård i Båstad. Hartvig kom att bli hans trogna ägare och kusk genom hela karriären.

Exteriört var Omergubben långt ifrån något glansbild. Sonen Hans Høitomt mindes honom som krokhasig med stupande bakkotor – felaktigheter som med dagens mått mätt förmodligen hade fått honom utdömd vid en modern avelsvärdering. Men under huven fanns en enorm motor, en järnhälsa och ett fantastiskt, vägvinnande trav.

Omergubben var dessutom en riktig tuffing i vardagen. Mellan loppen gick han i dagligt, tungt jordbruksarbete hemma på gården. Han drog plog och harv lika bra som vilken äldre, tyngre arbetshäst som helst. Han visade tidigt att hårt arbete och elitprestationer på travbanan gick utmärkt att förena. Det hände till och med att han bet av sin ägare tummen i stallet, vilket vittnar om att det fanns gott om humör och energi i hingsten!

Ägarna bakom fenomenet: Hartvig och sonen Hans

Bakom varje stor häst finns som bekant hängivna människor, och historien om familjen Høitomt på Hvammer gård är en klassisk skildring av dåtidens hästkarlar. Hartvig Høitomt var en passionerad travman som gärna åkte på tävlingar och följde sporten noga, men Omergubben kom att bli hans första riktigt stora starthäst.

Att starta häst på 1920- och 30-talen krävde ett helt annat virke än i dag. Det fanns inga moderna hästtransporter. De första åren fick Omergubben helt enkelt ”frakta” sig själv och sulkyn från Båstad till Oslo inför loppen på Bjerke. Hartvig spände för, körde till Lillestrøm där de över nattade, och tog sedan resten av vägen in till banan som en ren uppvärmning på tävlingsdagen.

Vägen hem kunde dock bli lång. Sonen Hans mindes med ett leende att Omergubben var ”mögellat” (skitlat) när han inte var på tävlingsbanan. Det hände ofta att pappa Hartvig stannade kvar i Oslo eller tog bussen hem, och då fick unge Hans köra den lata hingsten hela den långa vägen tillbaka till Båstad. Först år 1931 kom räddningen i form av en lastbil – körd av den lokala socialchefen Kåre Hauer, som tog 18 kronor för en tur-och-returresa till Bjerke!

18-åringen som tog snöret och vann Kristianiapokalen

Generationsskiftet på Hvammer gård kom plötsligt år 1932 när Hartvig blev allvarligt sjuk. Det stora målet för säsongen var det anrika loppet Kristianiapokalen, och Hartvig tyckte att hans 18-årige son Hans skulle köra.

Hans själv var fylld av tvivel. Det här var bara hans andra totalopp i livet, och innan dess hade han bara kört en enkel, skröplig ”fillegamp”. Utrustningen var enkel – sulkyn var hemmasnickrad av Hans Løken på Aarmo och körspöet var ett enkelt rönnspö. Men Hans visste vad han gjorde. Från spår 1 bakom startlinjen (som på den tiden bestod av ett fysiskt snöre som släpptes) satsade 18-åringen allt för att ta ledningen. Han var lite väl het på gröten, tjuvstartade (”tog snöret”) och fick böter av måldomarna. Men vad gjorde väl det? Omergubben och Hans utklassade fältet och vann med hela 20 meter! Det blev pokal, krans och ärevarv för den unge kusken.

Det roliga var att pappa Hartvig inte alls var särskilt intresserad av alla silverpokaler som Omergubben och Hans körde hem. Han tyckte mest att det blev alldeles för mycket putsarbete för ”kjærringa” (hustrun) där hemma på gården.

Att tacka nej till 10 000 kronor för en häst under mellankrigstidens fattiga bondesamhälle krävde en enorm kärlek till djuret. Hartvig Høitomt våndades länge när den store hästägaren Thor Østby ville köpa Omergubben som 4-åring, men Hartvigs hjärta vann över plånboken den gången. Omergubben kom att stanna på Hvammer gård i Båstad i nästan två decennier, och sonen Hans bar med sig minnena från den tiden ända in på sin ålders höst.

Sagan på Hvammer gård fick dock ett nytt kapitel sent på hösten 1942, då den åldrande hingsten till slut såldes till Eilif Schou. Hos Schou hann Omergubben lämna sina sista fem avkommor, och trots att det handlade om livets höst för den gamla travaren satte dessa spår som sträcker sig djupt in i den moderna kallblodshistorien. Omergubben blev bland annat morfar till det betydelsefulla avelsstoet Komnesjenta, som i sin tur lämnade toppston och miljonärer som Inger, Gulle och Frøken Best. Det visar att Omergubbens magiska avelskraft var intakt ända in i det sista!

Men varifrån kom egentligen den där enorma kapaciteten som Hartvig och Hans fick uppleva? Svaret hittar vi i stamtavlan…

Travadelns furstar: En djupdykning i Omergubbens stam

När man studerar Omergubbens stamtavla förstår man att hans kapacitet inte kom från tomma intet. Hans stam var fylld av dåtidens kungar och pokalvinnare. Själva namnet ”Omergubben” är faktiskt en genial sammanslagning av namnen på hans två linjebildande förfäder: hans farfar Gubben och hans morfar Omer II.

Hingsten var en extremt koncentrerad produkt av den anrika linje som jag tidigare har skrivit om i mitt inlägg om Omer-linjen. Genom Omergubben kom detta blod att cementeras och föras vidare till den moderna tidens absolut största stjärnor.

Här är hans stamtavla uppställd steg för steg:

• Far: Østlandskongen T.68 (Känd travare i Østfold, och helbror till kungapokalvinnaren Texas) Kårad 1929. Han vandrade genom många händer men blev mycket betydelsefull i aveln då han lämnade många duktiga travare. Han hade själv stor fart (rek. 1.44,6) men var känd för ett ovanligt dåligt gemytt, något som han ofta förde vidare till sina avkommor.
  • Farfar: Gubben T. 35 (G. 692) En relativt liten hingst (149,5 cm) med rekordet 1.48,0. Han bytte ägare ofta på grund av sitt svåra temperament. Trots detta var han extremt eftertraktad som beskällare med upp till 84 ston per år.
    • Farfars far: Defensor G. 565 (En av de tidiga, fundamentala linjebildarna)
    • Farmor: T. 92 Bjørnhild Kårad 1911. Hon var ett starkt nedärvande sto som utöver Østlandskongen även lämnade den kända Kongapokalvinnaren 1917 Kaplyst.
      • Farmors far: Sokrates (Vinnare av Jacob Meyers pokal 1910)
      • Farmors mor: Mosebybruna (kallad ”Hausa”). Inköpt på Oslomarknaden 1898 med okänd härkomst.
        • Farmors farfar: Fram (G. 495) – Notera: Sokrates var halvbror till Gubben II via Fram.
        • Farmors farmor: Bruna (G.680) e.Sletnerbrun G.268

• Mor: Minerva f.1908 Ett svart sto från Nordrive i Aremark. Hon var ett välkänt travsto på sin tid och blev en betydande avelsmatrona som även lämnade Texen, Säterjentan och Sätergubben.
  • Morfar: Omer II (Vinnare av Jacob Meyers pokal 1918)
    • Morfars far: Svendsbybrun Han var i sin tur efter Bønøgårdssvarten, son till Magne, som var son till den legendariska Omer D.10.
    • Morfars mor: Siljeholtborka (f. 1886). Hennes stam går tillbaka till Lesjabrun (en av kallblodsavelns tidiga hörnpelare) via Sørumsborken, Mjørhingsten och Dvergstenhingsten.
  • Mormor:  Rivebruna född 1889 på Nordrive i Aremark.
    • Mormors far: Holt-hingsten (Hästarna på Holt i Aremark var kända för sin enorma medfödda travtalang)
    • Mormors mor: Ett brunt sto på Låby i Degernes av okänd stam.
      • Mormors morfar: Spekkebuhingsten (Från Anders Buers välkända och framgångsrika uppfödning)

En fenomenal unghästkarriär och dopningsrykten

Omergubben visade tidigt sin unika talang. Vid debuthelgen som 3-åring på Lørenskog startade han i hela tre lopp under samma tävlingsmöte – något helt otänkbart i dag. Resultatet blev två segrar och en andraplats i det prestigefyllda ”Blodsloppet”.

Som 4-åring (1926) exploderade han i kapacitet. Han vann Freia-pokalen på Østensjøvannet på den urstarka tiden 1.47,8 och blev därmed jättefavorit till Kungapokalen. Men helgen slutade i moll. Omergubben presterade långt under förmåga och gick i mål på svaga 2.01. Det surrade snabbt rykten i stallbackarna om att obehöriga tagit sig in i hans stall under veckan i Oslo och gett hästen något för att nedsätta hans prestationsförmåga. Dåtidens dopningsskandaler skilde sig tydligen inte mycket från dagens!

Revanschen kom dock snabbt. Under midsommarlöpningarna på Momarken samma år dundrade Omergubben runt och travade 1.44,6 över 2030 meter. Det var ett nytt, sensationellt norskt rekord för 4-åringar. Rekordet var så pass före sin tid att det kom att stå sig i hela sex år.

Karriären som äldre – Tre gånger tvåa i Jacob Meyer

Omergubben visade en enorm hållbarhet. Som äldre häst vann han tunga, anrika lopp som Kristianiapokalen och Nasjonalpokalen. Det fanns dock ett lopp som gäckade honom: det absoluta kultloppet Jacob Meyers pokalløp. Omergubben lyckades med den snöpliga men imponerande bedriften att sluta på en andraplats i detta lopp under hela tre tillfällen.

Hans sista stora glansperiod kom vid 13 års ålder, då han visade att de ”fula” bakbenen höll måttet ut. Han satte banrekord för äldre hästar på Momarken med 1.36,4, och sänkte några veckor senare sitt personliga rekord till 1.36,0 på Jarlsberg. Omergubben levde ett långt och värdigt liv och slaktades först 1943, 21 år gammal.

Avelsbragderna – Grundpelaren i modern kallblodsavel

Omergubben fick aldrig chansen på de allra största stoantalen. Han stod hemma på gården och betäckte maximalt runt 20 ston om året på grund av dåtidens system, och många av stona ansågs på den tiden vara av ganska enkel kvalitet. Trots detta blev hans genomslag i avelsboxen helt enormt. Han gav sina avkommor den hårdhet, hållbarhet och det rejäla trav han själv besatt.

Han fick bland annat sin ultimata avelsrevansch i Jacob Meyers pokallopp när hans son Donnaprinsen gick hela vägen och vann loppet 1944. En annan son, Donnagubben, kopierade sin far genom att sätta ett sensationellt norskt rekord för 4-åringar år 1937 på tiden 1.37,3 – ett rekord som stod sig i fantastiska 15 år!

Men hans kanske allra största arv kom via två berömda ston som jag har skrivit om i ett tidigare inlägg: helsystrarna Viktoria och Omara. Båda var efter Omergubben och lade grunden till två extremt starka och respekterade kvinno-linjer inom kallblodsaveln.

Går vi framåt i decennierna till 1970-, 80- och 90-talen inser man vidden av Omergubbens dominans. Genom sina starka linjer letade sig hans ”Båstad-blod” in i de absolut största elithästarna i modern tid. Giganter som Alm Svarten, Atom Vinter, Vintilla, Slogum Tor, Lykkebron och Alvimkongen bär alla Omergubben i sina stamtavlor.

Det som började med ett litet krokhasigt föl för 260 kronor på en gård i Båstad slutade som en av de mest inflytelserika hörnstenarna i hela den skandinaviska kallblodshistorien. En sann saga från travsportens barndom!