Pionjären, visionären och hästarna från Løten

När den unge Ole Dyreng (1844–1935) som nybakad rekryt klev in hos grannen Tosten Berg och bad att få köpa 16 mål av bygdens ”fulaste” mark, skakade folk på huvudet. De trodde han blivit galen. Men Ole såg något som ingen annan såg: en strategisk punkt där järnvägen, en frisk vattenkälla och framtidens hästsport kunde mötas. Han döpte platsen till Kilde, och där byggde han ett imperium som skulle göra Løten till ett epicentrum för norsk hästkultur i nära 80 år.

Ole Dyreng var en man skuren ur ett stycke som inte längre tillverkas. Han var en av dessa stora bygdeoriginal som levde kvar i folks minne långt efter sin död – en man med aristokratisk stil, ett kvasst blick och en orubblig tro på sina egna rättigheter, oavsett om det gällde affärer eller vägbanan.

Uppvuxen barbacka på Dyri

Oles resa mot att bli en av landets mest respekterade hästkarlar började på gården Dyri. Som femte barnet i en syskonskara på sex växte han upp med 17–18 hästar i stallet. Hans största glädje som pojke var att rida ungästarna barbacka, helt utan betsel.

Tidigt fick han följa sin far till Grundsetmarknaden, där han lärde sig den ädla konsten att ”glo och lyssna”. Han sög åt sig kunskap från de mest erfarna hästkarlarna och utvecklade ett öga för hästens exteriör och psyke som senare skulle göra honom till en eftertraktad skönhetsman och instruktör vid dragoneskadronen. Innan han öppnade eget hann han arbeta nio år som handelsbetjänt på Hamar – en period då han, enligt egen utsago, bara tog tre dagars semester totalt.

Kilde: Navet i Løtens samhällsliv

År 1878 förverkligade han sin plan och byggde Kilde skysstation och hotell. Platsen fick sitt namn från en källa med så rent vatten att Løten Mejeri långt senare hämtade vatten därifrån för att tvätta sitt ”prissmör”.

Innan kommunalhuset Tingberg stod färdigt 1898 var hotellet på Kilde platsen där allt hände. Här stiftades Løiten Landmannsforening, här hölls politiska möten med eldande tal av dåtidens stora statsmän, och här dansades det på Løiten Balselskabs julbaler. Ole var själv en aktiv del av samhället och utsågs till hedersmedlem i skidföreningen, till vilken han ofta skänkte pengar så att bygdens fattiga barn kunde få egna skidor.

En herre med principer (och en stor stör)

Ole var dock ingen inställsam hotellvärd. Han styrde Kilde med fast hand och en aristokratisk auktoritet. Kunden hade långt ifrån alltid rätt. När Ole tyckte att kvällen var slut, stängde han hotelldörren eftertryckligt med en diger stör. Det sades att han kunde fråga sina gäster – ofta handelsresande agenter – om det inte snart var dags för dem att resa vidare om de stannat mer än ett par dagar.

När han kom körande uppför Meierivegen var det ingen som tvekade om vem som var på väg. Han såg till att göra omgivningen uppmärksam på sina rättigheter i trafiken, och det gick sällan ljudlöst till. Han beskrevs som en ”kärnkarl” – ärlig och redlig, men med en tålmodighet som inte var gjord för att töjas på.

Eros: Legenden som var mer ”manfolk” än häst

Om man frågade Ole Dyreng så fanns det hästar, och så fanns det Eros. Han köptes 1872 och blev Oles första riktigt stora stjärna. Men Eros var ingen vanlig tävlingsmaskin; han var en personlighet som tycktes förstå exakt vad Ole förväntade sig av honom, oavsett om det gällde att visa upp sig i en ring eller att sköta sig vid ett middagsbord.

Eros D.106 var född 1868 och efter Dølekongen D.39. Mor var ett sto född på Fron efter Veikle Balder D.4. Han var mörkbrun och mätte 154 cm. Erhöll Tredje B åren 1875-1877.

En kändis i utställningsringen

Under 1870-talet var hästutställningarna på Hamar ofta kaotiska tillställningar. Treåriga hingstar som var ”råa” och vilda stod mer på bakbenen än på alla fyra, medan deras skötare valsade runt i ett lurveleven utan like för att försöka hålla ordning på dem., och det var ett herrans liv med skrik och krumsprång. Men så kom Eros.

Ole behövde knappt hålla i tyglarna. Inne i ringen, inför domartribunen, släppte Ole helt sonika bettet. På Oles kommando utförde Eros en perfekt ”voltemarsch” – han gick alltså lös och visade upp sina gångarter runt sina konkurrenter, som vore han en dresserad cirkushäst. Det var en uppvisning i kontakt och intelligens som fick folk att tappa hakan. Vid ett tillfälle blev en äldre kvinna så rörd av Eros skönhet och lydnad att hon gråtande bad Ole att få ge honom en mark (en prispeng) bara för att hon aldrig sett något så vackert.

”Bayerölets” största fan

Det var inte bara i matsalarna i Hamar och Elverum som Eros visade sin sociala begåvning. Ole berättade ofta att Eros var som allra mest i sitt esse när han fick ”sukkerkavringer” (skorpor) och bayeröl.

Anekdoten från hotellet i Elverum är bäst: När Ole utmanade de militära officerarna på att hans hingst kunde dricka öl vid bordet, trodde de att han ljög. Men Eros leddes in i spisesalen utan att Ole ens rörde honom. På kommando ställde han sig på vänster sida om överste Scharffenberg, hälsade hövligt och började sedan mumsa skorpor och dricka öl från en tallrik. När Ole ville skoja lite med den spända översten, gav han Eros en liten knuff så att hingsten flyttade sig närmare och närmare översten, tills denne satt tryckt mot väggen med sin stol! Efter två och en halv timmes kalasande gick Eros ut från hotellet, enligt Ole ”inte det minsta ostadig”, trots det stora intaget av bayeröl.

Den hårda verkligheten i fjället

Men bakom de glättiga hotellhistorierna fanns en stenhård häst. Eros användes flitigt i aveln och gick under somrarna i Skjerdingfjeldet i Stor-Elvdalen med sina ston. Här var han ingen lekledare, utan en vaksam flockledare.

År 1883 hamnade han i ett brutalt slagsmål med en jättelik valack som försökte stjäla hans ston. Valacken hade tidigare vunnit mot flera andra kända hingstar, men Eros gav sig inte. Trots att motståndaren var skarpskodd (vilket var ett fult trick av valackens ägare för att skada Eros), kämpade Eros så hårt att valacken till slut hittades helt mörbultad i buskaget, oförmögen att röra sig. Eros däremot, stod kvar hos sina ston, stolt men sargad.

Det tragiska slutet

Eros levde ett liv som få andra hästar, men hans slut blev dramatiskt och sorgligt. År 1884, vid 16 års ålder, befann han sig återigen i fjället. Under en olyckshändelse bröt han benet uppe i den oländiga terrängen. På den tiden fanns ingen räddning för ett benbrott på en häst i vildmarken, och Eros tvingades avlivas på plats.

Det var ett tungt slag för Ole Dyreng, som ofta återkom till minnet av Eros. För Ole var Eros inte bara en hingst som gett honom 394 avkommor och otaliga priser – han var en vän som förstått varje ord, varje blick och som aldrig tackade nej till en gemensam skål i en matsal.

Alf: Fantomen från Toten som blev Nordens travkung

Om Eros var Ole Dyrengs hjärta, så var Alf (f. 1881) hans absoluta triumfvagn. Men historien om Alf började långt innan han fick sitt kungliga namn. Han föddes på gården Alfstad på Toten och kallades under sina första år helt enkelt för Brunen.

Det var som ”Brunen” han först gjorde sig ett namn på Mjösa-isens travtävlingar utanför Hamar 1888. Men det var när Ole Dyreng tog tömmarna som förvandlingen till legenden Alf påbörjades. Alf var en häst med en närmast maskinell uthållighet, men han hade också den där sällsynta gnistan som krävdes för att gå från en lokal förmåga till en internationell stjärna.
Alf var en ättling till Veikle-Balder, precis som Eros, men att han även hade en gnutta fjordhästblod i ådrorna, vilket kanske förklarar hans enorma slitstyrka.

Miraklet på Charlottenlund 1888

Det stora eldprovet kom sommaren 1888. Ole spände Alf för sin egenkonstruerade sulky och reste till Köpenhamn för att delta i ett prestigefyllt handicap-lopp över 3 000 meter på Charlottenlund. Motståndet var skräckinjagande: 19 av Europas finaste hästar, inklusive ryska adelsmäns orlov-travare, finska kraftpaket och en tyskägd halvblodsamerikan.

På grund av Alfs rykte fick han ett mördande handikapp på mellan 200 och 250 meter. Det ansågs nästan omöjligt att hämta in. Men Ole Dyreng satt lugn i sulkyn. Medan de andra hästarna stressades av det stora startfältet, arbetade Alf metodiskt. Han åt upp meter för meter, och när upploppet kom dundrade den norska hästen förbi hela världseliten och skar mållinjen som etta.

Sensationen var total. På läktaren satt den danska kungafamiljen, inklusive den dåvarande kronprinsen (senare Fredrik VIII) och prins Carl (vår framtida kung Haakon VII). Kronprins Fredrik var så tagen att han klev ner i hästringen, skakade hand med Ole och tackade för den ”smukke prestasjon”. Det var då banans musikkår stämde upp i ”Ja, vi elsker” – en sällsynt ära för en utländsk häst, och ett ögonblick som Ole Dyreng aldrig glömde.

Rekordet som vägrade dö

Alf var inte bara en häst för de stora festerna, han var en atlet av högsta rang. År 1892, under ett lopp vid Frognerkilen, klockades han för kilometertiden 1.42,0. För att förstå hur otroligt det var: det rekordet stod sig i hela 32 år. På den tiden, innan dagens preparerade banor och moderna skor, var det en tid som gränsade till det övernaturliga.

En gammal historia från en åskådare i Setesdal sammanfattar Alfs löpstil perfekt. När Alf for förbi i en rasande fart utbrast mannen:

”Han tråvar ikkje, han fjuke!” (Han travar inte, han flyger!)

Den sista tiden i Sverige

Alf var en vallak, vilket var en sorg för aveln men en vinst för tävlingsbanorna då han kunde tävla länge. Vid 15 års ålder (1896) var han i Sverige och mötte tre topptränade amerikanska travare i Skövde. Trots att han var en veteran utklassade han jänkarna, inklusive stoet Fanny Lambert som hade ett personbästa på 1.35.

Alf levde sina sista år i Sverige hos direktör Th. Egnell i Skövde och dog år 1905 – passande nog samma år som unionen mellan Norge och Sverige upplöstes. Direktör Egnell lät stoppa upp Alfs huvud och hängde det i sitt stall som en ständig påminnelse om hästen som ingen kunde slå.

Även om Alfs gener aldrig fördes vidare, lever hans minne kvar genom Ole Dyrengs bevarade sulky och de otaliga historierna om hästen som fick kungar att lyfta på hatten och nationalsången att ljuda över Öresund.

Stallkamraterna på Kilde – Från Stormvind till Fakse

Men stallarna på Kilde rymde så mycket mer än bara de två mest kända namnen. Oles förmåga att hitta och forma talanger var unik:

• Stormvind (f. 1876): En svart valack som var lite ”egen” i humöret. Innan Ole tog över hette han Klyperudsvarten och ville mest bara ”trycka” och inte ta i. Ole fick fart på honom genom att stå på slädméarna och skrika åt honom att sluta titta på flickorna! Det hjälpte – Stormvind sprang in 14 segrar på två år och såldes till slut för den då svindlande summan 2 300 kr till kapten Burman i Stockholm.
• Stamparn (f. 1880): En säker och trogen travare. Att han som 24-åring kunde gå 1 000 meter på 1.55 ½ säger allt om både hästens konstitution och Oles sätt att sköta sina djur.
• Regin (f. 1883): En ståtlig brun hingst på hela 162 cm. Han hade meriter från både Köpenhamn och Hamar, men är kanske mest känd för att ha blivit ”skamligt” omskriven av en kritiker i tidningen efter en utställning på Lillehammer. Ole gick i taket och förklarade i en insändare att hästen minsann blivit skrämd av hänsynslösa cyklister på vägen dit och därför aldrig kommit till bedömning!
• Fakse (f. 1898): En mörkröd bjässe (165 cm) som förärade Ole ”Sogneprest Kiellands pokal” för fin och lätt körning 1907. Fakse var en av de stora i aveln med omkring 200 betäckta ston. Hans betydelse var så stor att hans skalle efter hans död skickades till Bergens museum för eftervärlden att beskåda.
• Cyklon (f. 1880): Ännu en talang som, precis som Stormvind, exporterades till Uppsala och kapten Burman.
• Ymer, Fly Galant och Ruggengod: Nämns som hingstar Ole hade efter Eros död. Det uppskattas att dessa hingstar tillsammans stod för 2 500–3 000 betäckningar.

Hästar han tränade eller körde åt andra

Ole var känd för att kunna ”rätta till” hästar som körts fel eller skotts illa. Han körde bland annat:

• Sterkoder, Zelot, Lillekvik, Haarfager, Pallander och Lilledølen: Namngivna travare som Ole antingen ägde eller visade upp på banan med stor framgång.
• Hårfager (f. 1880): En svart hingst efter Tor (f. 1871).
• Stærkeben Breibringe: En mellanbrun treåring på 162 cm som Ole visade upp.
• Fyrspannet till Eidsvoll: År 1884 dressérade Ole fyra hingstar så skickligt att han kunde köra dem i fyrspann hela vägen tillbaka till rittmästare Knudsen på Eidsvoll Verk – antagligen sista gången ett fyrspann kördes över Morskogen.

Oles sista hästar

Mot slutet av Oles liv på 1930-talet nämns två hästar som visar på epokens slut:

• Tulla: En gammal och mager fjordmärr som var Oles sista skjutshäst.
• Fakse-Regin (f. 1916): Uppkallad efter två av Oles största kändisar (efter Fakse, u. en dotter till Regin). Han beskrivs dock som ”mannvond” (ilsken mot folk) under Oles sista år.

Pionjären och konstruktören

Utöver hotellrörelsen var Ole en sann innovatör. Han nöjde sig inte med att använda den utrustning som fanns, utan konstruerade egna sulkyer med stora, kompakta hjul för att optimera hästarnas prestationer. Hans lätta hand och smidiga körstil var vida känd och han belönades så sent som 1907 med Sogneprest Kiellands pokal för just sin fina körning.

Ole Dyreng gick ur tiden 1935, 91 år gammel. Han lämnade efter sig en bygd som han varit med och format och en häststam som bar hans prägel. Han var mannen som köpte det fulaste stället i socknen och förvandlade det till en guldgruva av kunskap, kultur och hästkraft.