Tungviktaren som gav oss rekordston och pokalvinnare

Det fanns en tid då hästaveln i dalarna var lika mycket politik som hantverk. När den röda hingsten Kvarbergrauen D.1202 föddes hos Erik O. Kvarberg i Vågåmo år 1920, landade han mitt i en brytningstid. Den norska hästaveln stod inför sitt stora vägskäl: skulle vi ha kvar den djupa, tunga arbetshästen, eller skulle vi satsa på den där nya, energiska prestationen som folk börjat kalla för travare?

Høgne-blodet och den stora splittringen

För att förstå Kvarbergrauens fäderne måste vi blicka tillbaka till 1909. Då stod debatten som hetast kring hans farfar (eller far, beroende på vem man trodde på), den omdebatterade Høgne D.737. Høgne bar på dalens bästa blod som sonson till den legendariska Dalegudbrand D.446, men han utmanade idealen.

Vid utställningen på Lillehammer 1909 menade kritikerna att man höll på att ”förädla sönder” rasen. Man pratade om ”Høgnetypen” som något nästan farligt – hästar som var för långbenta och slanka i kotorna för att duga framför plogen. Men måtten ljög aldrig; Høgne var faktiskt både högre (165 cm) och grövre än dåtidens kolosser, men hans flotta rörelser gjorde att han såg lättare ut. Han hade dessutom ett ”vanskligt” temperament – en gnista som krävde sin man.

Gåtan Buhammer D.1007 och fjällbetet

När vi kommer till Kvarbergrauens far, Buhammer D.1007, hamnar vi i en av stambokshistoriens mest klassiska parenteser. I de officiella rullorna står Høgne D.737 stadfäst som far, men med den talande anteckningen: att modern Vigga D.2598 (e.Viggo D.488) även blivit betäckt av Trygg D.797.

Här gick åsikterna isär vid varje stallbacke. Vigga hade betäckts hemma av Høgne, men sedan skickats till fjälls där hon mötte Trygg minst två gånger. De mest förfarna hästkarlarna var orubbliga – de såg Trygg-blodets korrekta travmekanik i Buhammer och vägrade tro på stambokens förstahandsval. Trygg D.797 var inavlad på Aalsborken D.115 i flera led – den borkiga hingsten som sades ha en alldeles särskild begåvning för trav. Det var kanske detta arv som gubbarna kände igen i Buhammer.

Kvarbergrauen äntrar scenen

Kvarbergrauen själv var en imponerande syn när han leddes in i ringen på Lillehammer 1924. Han var röd med vit man och svans – en färg som alltid dragit blickarna till sig. Domarna beskrev honom som en stor häst med rejäla ben, men vid den tiden vägde han in på hela 705 kg och var, som det sades, ”temmelig fet”. Travtiden på utställningen, 2.55,1, imponerade kanske inte på någon vid första anblicken, men de som förstod häst såg vad som fanns där under ytan.

Det var först när hingsten kom till Ørland & Bjugn Hesteavlslag som man fick se vad som faktiskt bodde i den stora kroppen. I ett avlsløp kördes han av sin fodervärd, Guttorm Sæter. Sæter körde försiktigt, men trots att hingsten aldrig varit i ordentlig träning – och stod helt utan jobb vid tillfället – klockades han till 2.05,6. Snacket gick genast längs banan: Kvarbergrauen hade ett naturligt, gott trav, och kännarna menade att han med rimlig träning säkerligen skulle ha gått ner under 2-minutersstrecket.

Arvet efter Freia – Bakgrunden till Kvarbergrauens travanlag

När man studerar Kvarbergrauen D.1202 ser man vid en första anblick en typisk tunghest, en rejäl hingst som av samtiden beskrevs som «brei og djup og grovlemma». Att en sådan exteriör skulle lämna betydande avtryck i travaraveln förvånade många, men svaret på gåtan finns i en fascinerande analys från tidskriften Våre Hester. Där lyfts det fram att arvsanlagen ofta gäckar både domare och experter, och att Kvarbergrauens förmåga att nedärva snabbhet var djupt rotad i hans möderne.

En mormor med extraordinär kapacitet

Den stora nyckeln till Kvarbergrauens prestationer i aveln stavas Freia D.3694. Hon var hans mormor och en häst som på sin tid blev legendarisk i Vågå-trakten för sin «morderiske fart». Trots att hon var en rejäl häst enligt stamboken, visade hon prov på en uthållighet och snabbhet som var långt utöver det vanliga.

En av de mest talande historierna om Freias kapacitet kommer från gårdskarlen Ole Holtop. Han berättade att han en gång, för att hinna med posten, körde den två mil långa och backiga vägen mellan Darthusom och Vågåmo på endast 45 minuter. Det motsvarar ett tempo på fantastiska 2.15 min/km – en prestation som fick ortsborna att både gapa och skaka betänkligt på huvudena. Freia användes främst som skjuts- och resehäst och sattes i avel först som 12-åring, vilket gör hennes genomslagskraft i stamtavlan än mer imponerande.

Blodet från Lille-Jevne slår igenom

Det var inte bara slumpen som gjorde Freia snabb. Skribenten i Våre Hester poängterar att man på spinnesidan påfallande snabbt kommer tillbaka till de berömda travarstammarna på Lille-Jevne. Via fadern Glitre D.390 och linjerna bakom modern Sokka D.7913 (som beskrevs ha ett långt och rymligt skritt) koncentrerades dessa anlag.

Uppfödaren Eirik Ø. Kvarberg var själv helt övertygad om att Kvarbergrauen fått sina travanlag direkt från Freia och Glitre D.390. Han konstaterade enkelt att «eplet ikke falt langt fra stammen». Trots att stamtavlor uträknade i bråkdelar inte alltid ger hela sanningen, visar historien om Freia att de dolda anlagen – de som inte alltid syns på hingstpremieringen – är de som till slut formar framtidens travare.

Arvet efter Kvarbergrauen – Rekordston och pokalvinnare

Det sägs ju att det är på frukten man känner trädet, och om någon tvivlade på vad som rörde sig i Kvarbergrauens stora kropp, så tystnade de diskussionerna när hans döttrar började trava in på banorna.

Det rödbruna stoet Elnora, född 1925, är ett namn som för evigt är inskrivet i den norska travhistorien. Under smeknamn som ”Den röda faran” och ”Fenomenet Elnora” spred hon respekt på banorna, främst på Bjerke och Leangen. Men hennes resa till toppen var ovanlig; hon var ingen renodlad tävlingsmaskin från start, utan tillbringade sina första år som en hårt arbetande häst i skogen och på fälten.

En naturbegåvning med vinnarskalle

Elnora köptes som ettåring av Karl Hellem från Nes och visade tidigt att hon hade travet i sig. Redan som unghäst stod hon för en unik bedrift när hon under en och samma tävlingsdag vann fyra raka lopp på Rusasetvatnets is.

Trots den tidiga talangen dröjde det till sexårsåldern innan hon blommade ut på allvar. År 1931 blev hennes stora genombrottsår då hon satte banrekord för äldre kallblod på Leangen med tiden 1.54,1. Under sin första säsong som heltidstravare startade hon i hela 60 lopp och placerade sig i nästan samtliga – ett bevis på hennes enorma hållbarhet och vilja.

Rekordbrytare och landskampshjälte

Under 1930-talet radade Elnora upp framgångar som få hästar kunnat upprepa:

• 1933: Vann hon Jacob Meyers minneslöp och blev det första norska kallblodet i historien att spränga 1.35-gränsen med rekordtiden 1.35,4.
• 1934: Noterades hon som Bjerkes snabbaste häst på 1.29,9.

Hennes mest omtalade prestation kom dock 1936 i den prestigefyllda landskampen mot Sverige. I ett lopp över 3000 meter på Bjerke såg det länge mörkt ut när konkurrenten Skanke-Gilma ledde stort. Men Karl Hellem, som satt i sulkyn, noterade att motståndaren började ”räta ut svansen” – ett tydligt tecken på utmattning. Han gav då Elnora fria tyglar, och hon flög förbi fältet på långsidan för att bärga en bejublad seger.

Arvet efter ”Fenomenet”

Totalt hann Elnora med hela 260 starter under sin karriär, vilket resulterade i 33 segrar och 124 prisplaceringar. Som avelsmärr blev hon kanske inte den mest tongivande, men hennes son Elmar visade att takterna satt i generna. På dagen tio år efter Elnoras första banrekord på Leangen, upprepade Elmar bedriften på samma bana.

Elnora var en sann kämpe som levde upp till sitt namn. Hon bevisade att en äkta naturbegåvning kan gå från plogen till prispallen och bli en av sportens allra största legender.

Møyfrid T.192

Sedan har vi den rödstickelhåriga Møyfrid T.192 (f. 1928). Hon var kanske något mer ostabil i sitt sätt än sin rekordsnabba halvsyster, men begåvningen var det inget fel på. Redan som fyraåring visade hon var skåpet skulle stå när hon tog hem Kongepokalen 1932. Hon körde in drygt 31 000 kronor och befäste sin fars rykte som en hingst som lämnade riktiga kämpar.

Bland Møyfrids avkommor finns hingsten Rømer och stoet Gilmøy, som båda var efter Mix-sonen Gilmaks. Rømer blev far till Frøken Rømer, Rømerfrid och Rømerdokka. Gilmøys mest betydelsefulla dotter blev Vettamøy efter Trygvald. Hon fick tillsammans med Godt Håp dottern Stjernefrid, som har lämnat fyra godkända söner: Rappfot (1.28,0), Framoprinsen, Arnaprinsen (1.32,1) och Gullborken (1.33,6). Dotterdotter Lyngmøy blev mor till Lyngsvarten osv. – Vilket gäng! 😀

Kvarbergrauen var också morfar till Mjølner T.108 för att nämna någon till. Totalt har Kvarbergrauen 118 travregistrerade avkommor. 1934 importerades han till Sverige med 6 travreggade och ett antal avkommor på Nordsvenska brukssidan. Stamboksnummer NV.853.