Holm Säteri och den Nordsvenska Hästaveln

Jag har precis läst en fascinerande artikel av fältveterinär Fritiof Wilhelmson om den gamla nordsvenska häststammen vid Holm säteri i Ådalen. Det var en riktigt djupdykning i historien och avelsarbetet där.

I artikeln beskrevs Holm säteri som landets nordligaste säteri, beläget vid Ångermanälven söder om Sollefteå. Redan från heden tid vittnade ättehögar från järnåldern om tidig kultur där. Historien var full av skiften: på 1500-talet var gården underlagsmansboställe, och senare ett landshövdingesäte. Det var landshövdingen Carl Larsson Sparre som på 1660-talet säkrade säterifriheten för Holm.

Enligt Wilhelmson hade Holm säteri sedan Sparres tid alltid varit kopplat till bruks- och industrirörelse, och försåg brukspersonalen med jordbruksprodukter. Artikeln nämnde Johan Noreen (senare Nordenfalk) som byggherre till den nuvarande herrgårdsbyggnaden och grundare av Björkå bruk 1765. I slutet av 1800-talet, när järnbruken ersattes av träförädlingsindustrier, övertogs Holm av norrmannen Ole Gjörud. Wilhelmson avslutade den historiska genomgången med att nämna kapten Per Hjalmar Hedberg, som sedan 1922 var chef för bolaget och herre till Holm.

Hästaveln

Vad som verkligen slog mig i artikeln var hur stort inflytande Holm säteri hade på jordbruket i Ådalen, och inte minst på hästaveln. Holm var den största jordbruksenheten i Norrland, och bruksbolagets ägare visade ett ständigt och levande intresse för aveln. Författaren betonade att detta engagemang ofta var rotat i en ”traditionsbunden kärlek till nordsvensken”, snarare än bara ekonomiska skäl.

Jag läste att Holm säteri under förfallsperioden för Norrlands hästavel, som inleddes på 1880-talet, höll sig helt borta från korsningsavel. Istället köpte brukspatron Gjörud 1884 in hingsten Grane I (Sörumsborken) från Norge. Tillsammans med några ston grundlade Grane I, som beskrevs som en gulbrun häst med djup bål, den avelsstam som bevarades på Holm. Hans son Oden visade samma goda förärvning.

Senare inköptes ytterligare två norska hingstar, Gausdalskongen 336 och Grane II 340. Enligt artikeln var Grane II viktig eftersom ”Björkå-hästarna” (som de kallades i bygden) tack vare honom gjorde sig väl gällande på travbanorna, innan matadortravaraveln tog över. Hans dotter Hjördis blev till och med rekordhållare för kallblod.

Vita färgen

Intressant nog tog Wilhelmson upp ett specifikt färganlag: Både Grane I och Grane II var gulbruna (borkade) och alltså bärare av ”albinoanlag” (som man trodde det fanns på hästar förr). De gav upphov till de intermediära gula färgerna som var vanliga på Holm, och att även en och annan pärlvit föddes, bland annat den omtalade travaren Vita-Czari. Hon har via dottern Solvit en linje till dagens hästar. Här finner vi bl.a. elitstoet Emma Tabac med sönerna Odin -och Titan Tabac.

Som rubrikbild har vi isabellfärgade stoet Holm Didos I efter Holmtor II e. Ingemar N.412 och undan Dido N.1075 e. Grane II N.340

Nydaning och Stabilitet

Bottnortens hästavelsförening bildades 1917, med hingststationen kvar på Holm. Efter att den första hingsten, Brullebas 385, inte lyckats särskilt väl, kom en framstående efterträdare: Ingemar 472. Jag förstod av artikeln att Ingemar var en nydanare som förde aveln framåt genom att tillföra ökad skelettgrovlek och muskelstyrka.

Därefter följde hingstar som Ingemars halvbror Ajax 307 och den oerhört hållbara Flink 299. Flink, som var känd för nordsvenskens seghet, var en viktig typställare som gav sina ättlingar en välformad, djup bål – något som generellt hade brister i rasen. Enligt Wilhelmson slutade Flink sina dagar på Holm som 29-åring, fortfarande i god kondition!

Senare inköp och avelsval, som den på Holm födde Czar 493 och de skelettgrova Tamir 596 och Mas 1051, visade hur man balanserade konservering av den gamla Holm-typen med sökandet efter ökad massa och tyngd.

Sammanfattningsvis konstaterade Wilhelmson att Björkå-hästarna utmärkte sig för stor slitstyrka, goda bruksegenskaper och en ädel anstrykning. Författaren gav ett hedersomnämnande till Björkå bolags ägare för att de gav förvaltare som Wilhelm Sjögren fria händer. Det var tack vare denna kombination av ”framtidsyn och tradition” som Holm säteri stod väl rustat.

Holm stuteri upphörde avelsverksamheten 1978.