En presentation i grova drag
Johan Widding
Under en banbrytande tid för norsk travsport var Johan Widding en av de stora pionjärerna. Han var en visionär organisationsman som tidigt insåg vikten av sammanhållning inom tränarkåren. På 1920-talet tog han därför initiativ till att grunda Norsk Travtrenerforening och blev dess förste ordförande.
Hans insatser sträckte sig långt bortom detta. När den nya tränarskolan skulle upprättas var det Johan Widding som naturligt klev fram som dess förste rektor. För sina ovärderliga bidrag till sporten utnämndes han 1948 till tränarföreningens första hedersmedlem.
Som tränare och kusk satte Johan Widding djupa spår. Med sitt framstående stall erövrade han tränarchampionatet 1932. Han körde fram flera hästar till Norgesrekord och vann dessutom tre Derby-segrar.
Travsporten var Johan Widdings stora passion, men han spelade även en framträdande roll i samhället, inte minst inom nykterhetsrörelsen och politiken. När han gick bort den 25 januari 1951, vid 73 års ålder, förlorade den norska travsporten en av sina mest betydelsefulla gestalter.
Johnny Blom
Från en tidig ålder var Johnny Blom en man av hästar, uppvuxen i Drammen där hans farfar bedrev en vagnmannsverksamhet. Det dröjde inte länge förrän de fyrfota vännerna blev en del av hans liv. I sin ungdom drogs han först till galoppsporten, men hans intresse skiftade snart till trav. I början av 1930-talet fann man honom som stallman hos Thorleif Brekke i Drammen.
Efter ett uppehåll från sporten återvände han till Johan Cedells stall 1943–44, där han stannade tills han tog examen från tränarskolan 1948. Han etablerade sig sedan som tränare på Bjerkebanen och byggde snabbt upp en stor besättning, om än med få klasshästar till en början. Men med tiden förbättrades hans stall, och hans mest betydelsefulla häst blev General Oxan, som skapade stora framgångar både vad gäller prispengar och rekord.
Magnus Botslangen
Magnus Botslangens bana inom travsporten tog sin början när hans mor hade en unghäst hon ansåg hade talang för trav. I sina lediga stunder tränade han stoet, och det ledde till slut till en andraplats i Jacob Meyers pokallopp. Därigenom var hans öde beseglat.
Vid sidan av sin handel med slaktdjur blev travkörning med olika hästar en stor del av hans liv. År 1926 reste han till Stockholm för att arbeta som privattränare och köra på Brunnsviken. Ett år senare återvände han till Norge och återupptog sin verksamhet. När Bjerkebanen öppnade hade han ett mycket framstående stall.
Magnus Botslangen blev tränarchampion under många år efter Bjerkebanens invigning och fortsatte att ha ett av landets bästa stall. Av alla de fina hästar han tränade, var Oxan hans absoluta favorit. Denne var kolossalt snabb från start och helt suverän i alla delar. Även Eno Boy och Otter Eno var exceptionella stjärnor.
Thorolf Botslangen
Redan vid 10–11 års ålder var Thorolf Botslangen en ”tränare”, om än bara för två ponnyer. Cirkusdirektör Barthei hade nämligen anförtrott honom sina ponnyer under lågsäsong, något som unge Thorolf gladeligen tog emot. Som 16-åring började han i sin fars stall, och året därpå fick han köra lopp. Under en tävlingsresa till Jarlsbergbanen vann han ett poänglopp med Pet McElwyn, med en imponerande kilometertid under 1.25,0.
Även om han inte körde särskilt många lopp under de följande åren, samlade han på sig ett antal segrar. Efter att hans far skadades tog Thorolf över ansvaret för både träning och körning av stallets hästar, en uppgift han skötte till sin fars fulla belåtenhet. Hans bästa häst var Big Hope, som var jämn och pålitlig. Dessutom hade han stora förhoppningar på Miss Encore, en lovande häst med ett utmärkt löphuvud.
Gunnar Bratberg
Gunnar Bratberg debuterade i travsporten 1916 i ett lopp på Mjøsa. Under de kommande åren var han en ständigt återkommande deltagare i vintertävlingarna. Hans fars häst gav honom erfarenhet, och snart fick han även köra andras hästar. År 1929 började han arbeta i Fin Ulvens tränarstall på Bjerkebanen och vann snabbt sina första lopp. Två år senare bestämde han sig för att bli egen tränare och etablerade sitt eget stall. Han blev snabbt en av de mest kända tränarna och har alltid haft ett bra material att arbeta med.
Särskilt anmärkningsvärt var hans framgångar med sitt varmblodsmaterial. Efter alla triumfer med Fantazya är det naturligt att hon var hans ögonsten. Men även Dux Eno var en förstklassig häst, följd av Marlin Senator som en god nummer tre.
Karsten Buer
Karsten Buer var inte förutbestämd att bli travtränare, trots att han kom från en familj med ett etablerat namn i norsk travsport. Även om han ofta hjälpte sin far med de kända travarna på gården, började han inte tävla förrän 1936–37. Intresset tog fart på allvar året därpå, och när han började vinna lopp var tärningen kastad. Han etablerade sig som tränare på Momarken 1938. Under kriget flyttade han sin verksamhet till Bjerkebanen, där han senare blev en av de mest vinnande tränarna.
Aspiranta var hans genombrottshäst med seger i Jacob Meyers pokallopp. Senare blev Pjokkina hans bästa kort bland de norska hästarna. Bland varmblodshästarna firade han sina största triumfer med The King, som kanske var den häst han uppskattade allra mest.
Nils Buer
Nils Buer var inte många år gammal första gången han tyglade en häst till seger. Liksom sin bror Karsten fick han tidigt möjlighet att utveckla sitt travintresse på sin fars gård. Nils deltog i många islopp, och efter Bjerkebanens öppnande 1928 var han en regelbunden syn i sulkyn bakom sin fars hästar. Han körde som amatör fram till 1931, då han fick sin tränarlicens och startade ett tränarstall på Bjerkebanen.
Nils Buer fick en bra start, och hans verksamhet gick stadigt framåt. Under många år var hans stall bland de bästa i landet, och han hade flera av Norges mest kända travare i sin vård. Norgesrekordhållaren Fjellrosa var självfallet hans främsta häst, och han menar att hans bästa varmblodshäst utan tvekan var Colonell, som skapade många glada stunder.
Arvid Carlson
Född och uppvuxen i närheten av Bjerkebanen, var det naturligt att Arvid Carlsons travintresse började tidigt. Han var bara en liten pojke när han satt i en sulky för första gången. Arvid Carlson tillhörde den första kullen av tränare som tog examen från tränarskolan. Redan som 19-åring anmälde han sig till kursen och examinerades 1934. Därefter arbetade han som tränare i Bergen och har under alla år tillhört de främsta i sporten. Efter ett par år fick han fart på sin verksamhet och har sedan dess noterat ett imponerande antal segrar varje år.
Han hade många duktiga hästar, men hans absoluta älskling var Pluggen, som även visade sin klass under sina besök på Bjerkebanen.
Johan Cedell
Johan Cedell, ursprungligen från Hedmark, körde en del islopp som ung, med blandad framgång. Han övervägde först en militär karriär och genomgick befälsskolan 1937–38. Men travsporten tog överhanden, och han började arbeta i Johan Widdings stall. Efter några månader flyttade han till Jon Espeseths stall, där han stannade till 1942 och körde flera lopp. Sommaren 1942 blev han privattränare för hästägaren I. Skarra i Drammen, där han tränade mycket bra hästar och vann en rad lopp. År 1943 samarbetade han med Hans Christiansen fram till 1945. Sedan dess har hans verksamhet gått stadigt framåt, och han har uppnått ett anmärkningsvärt antal segrar under sin relativt korta karriär.
Av hästarna var Dana hans älskling, en stark och pålitlig häst med gott löphuvud. Även Epigon var en rolig häst att arbeta med.
Trygve Diskerud
Trygve Diskerud fick tidigt intresse för travsport och deltog redan 1926 i Jacob Meyers pokallopp. Efter att totalisatorn infördes körde han en tid som amatör tills han 1931 fick sin tränarlicens. Han startade sitt tränarstall på Momarken 1935 och flyttade året efter till Bjerkebanen, ett beslut han aldrig ångrade. Hans framgångar vittnar om att han hade många utmärkta travare i sitt stall. Men det var inte svårt för honom att välja ut den häst som betytt mest: Tango Senator, som 1951 avslutade sin lysande karriär. En annan viktig häst var Jorlijenta, som han lärde sig mycket av under sina första tränarår.
Kai Eriksen
Kai Eriksen smittades av travsportivern redan som pojke, tack vare att hans far hade ett stort travarstall. Från 1929 körde Kai sin fars hästar på Bjerkebanen, tills han hösten 1930 reste till Tyskland för att lära hos tränaren Georg Lautenberger. Ett år senare kom han hem och tog över träningen av sin fars hästar. Han körde som amatör under några år, vann många lopp och blev amatörchampion 1932 och 1933.
År 1934 fick Kai Eriksen sin tränarlicens, och sedan dess har han uppnått goda resultat med sitt stall. Hans främsta häst var Lutz, som vann 18 segrar i rad under en och samma säsong – ett rekord som ingen annan häst har lyckats med i Norge. Han hade också stor glädje av Lise K. och Fuchsmajor, som han minns trots att den tyvärr bröt ihop som unghäst.
Jon Espeseth
Jon Espeseth mötte tränaren Botslangen under en tävling i Skien 1927, och några veckor senare var han anställd i Botslangens stall. Där fick han som stallman möjlighet att köra en del lopp. Efter närmare fem år hos Botslangen, med ett halvårs uppehåll i Fin Ulvens stall, etablerade han sig som egen tränare på Bjerkebanen 1932. Även om hans material och resultat inte var enastående till en början, förbättrades de stadigt. Hans genombrott kom 1938–39, och sedan dess har Jon Espeseth alltid funnits högt upp på tränarnas segerlista.
Han höll mest av Rei, som gav honom många stora segrar. Även Vici gav honom ljusa minnen som den mest intelligenta och löpsäkra hästen han hade i sin vård.
Halvor Fjelddalen
Halvor Fjelddalen var bara 16 år gammal när han 1931 började i Thorleif Brekkes tränarstall. Men redan innan dess hade han stor erfarenhet av travare från sin fars tränarverksamhet i Skien. Efter ett år hos Brekke flyttade han till Bjarne Nygaard, som tränade de kända Wohlenhästarna. Det var med en av dessa, Moko Wilkes, som Fjelddalen för första gången anförtroddes tömmarna och vann loppet, en anmärkningsvärd debut. Han fick senare köra fler lopp.
År 1935 tog han över träningen av Wohlenhästarna och året därpå etablerade han sig som egen tränare. Han fick snabbt bra hästar och drev en framgångsrik verksamhet. Senare fick han även ta över de kända hästarna till O. Madsen. De senaste åren har det gått lite upp och ner. Hans bästa hästar var Marie McElwyn, King Spencer och Odd Druien, där Marie McElwyn intar hedersplatsen.
Erik Garberg
Erik Garberg hörde också till dem som föddes och växte upp bland hästar. Hans far hade flera kända travare, och Erik var bara 9 år första gången han deltog i ett travlopp längs landsvägen. Som 13-åring körde han den berömda Daltypa till en andraplats. Från den dagen blev travsporten hans liv. År 1929 reste han söderut med fyra trönderhästar och etablerade sig som tränare på Bjerkebanen, men återvände hem efter säsongen. Han gjorde så fram till 1934, då han bosatte sig permanent vid banan.
Erik Garberg var en av de främsta tränarna från starten, och hans ledande position på segerlistan bevisar hans fortsatta framgång. Han hade en enastående rad av topptravare i sitt stall. Skanke Gilma var en duktig travare, Molyn var snabb och stark, och Stegg var kanske den allra snabbaste. Även Fin Wilson var en av hans favoritminnen.
Erik Garberg Jr
Det fanns ingen tvekan om var Erik Garberg Jr:s intresse för travsport kom ifrån. Redan som barn tillbringade han all sin tid på travbanan och i sin fars stall. Hans passion växte, och det var naturligt att han valde travet som sitt yrke. Efter skolan började han arbeta fast hos sin far och körde sitt första lopp på Bjerkebanen som 16-åring. Även om han var först i mål blev han diskvalificerad. Två år senare började han köra lopp för sin far, och som nittonåring blev han fast hjälpkusk, en roll han skötte utmärkt. Han hade en särskilt framgångsrik säsong 1950, då han vann flera eftertraktade troféer.
Av de hästar han körde var Eno Wilson bäst att styra, men Korrekta var den han vann de största segrarna med och därmed hade störst glädje av.
Svend Hansen
Som pojke bodde Svend Hansen nära Bjerkebanen och tillbringade mycket tid i stallarna. Som 13-åring började han arbeta hos Johan Widding, där han stannade i sju år. Efter sin examen från tränarskolan 1938 började han som tränare i Bergen. Efter ett par kortare besök på Bjerkebanen bosatte han sig där permanent 1946. Han tog med sig fyra hästar från Bergen och fick snart fler. Framgångarna kom dock inte direkt. Men under första delen av säsongen fick han mycket bra resultat, och det verkade som om allt var på väg i rätt riktning.
Ragg var den bästa hästen han hade i sin vård, snabb och enkel att ha att göra med. Även Finvarra Prince var en duktig, liten travare som gjorde bra ifrån sig. Horntulla på bilden
Leif Haslie
Leif Haslie körde sitt första travlopp som 18-åring på Randsfjorden. Trots sitt tidiga intresse deltog han inte flitigt i vintertävlingarna. År 1929 bestämde han sig på allvar för att satsa på travsporten och fick anställning i Botslangens tränarstall på Bjerkebanen. Han fick snabbt förtroendet att köra lopp och stannade hos Botslangen tills han 1931 blev privattränare för länsman Wohlens hästar. Året därpå tog han även över de kända hästarna från Sigurd Sundby, vilket säkrade hans framgång. Han har alltid varit en av de främsta på tränarnas segerlista.
Av hans många bra hästar var Donna Gyller hans favorit, men även Bunter Frisco, med sina fina unghästprestationer, låg honom varmt om hjärtat.
Thor Helliesen
Thor Helliesen tillhörde den yngre generationen av tränare. Han växte upp på landsbygden men nära Forus, och hans intresse för travsport väcktes tidigt. Som 15-åring började han arbeta i tröndertränaren Eides stall på Forus. Efter perioder hos Gunnar Opsahl och Tore Mauland kom han 1946 till Bjerkebanen för att gå tränarskolan och fick anställning hos Leif Haslie. Redan första dagen vann han ett lopp med Lussac. Han stannade hos Haslie till 1947 och fortsatte sedan hos Kai Eriksen tills han tog examen. Han etablerade sig som tränare på Forus och hade genast ett bra stall med 8–10 hästar. Han trivdes bra och hade fortsatta framgångar.
Helliesen tränade flera bra hästar. Kino Senator hade en strålande fyraårssäsong, och Irak var också en duktig häst. Han hade stor glädje av Svanvinnsønn, även om den också orsakade en del besvikelser.
Kåre Kristiansen
Kåre Kristiansens intresse för travsport tog sin början när han som pojke bodde på gården hos Ole Uttisrud. Han flyttade till Bjerkebanen 1939 och fick arbete hos Leif Haslie, där han stannade i sex år. Därefter arbetade han ett år hos Erik Garberg och ett år hos Trygve Diskerud. Kåre Kristiansen tog examen från tränarskolan 1948 och startade sitt eget tränarstall på Momarken. Till en början hade han det svårt, men 1950 vände det, och 1951 hade han all anledning att vara nöjd med resultaten. Han var ofta en gäst på Bjerkebanen, men Momarken förblev hans bas.
Hos Leif Haslie tog han hand om den dagliga skötseln av Juel McElwyn, en häst han aldrig glömde. Av de hästar han körde som egen tränare var Dillon Lux hans favorit.
Jostein Kvaale
Jostein Kvaale växte upp på sin fars gård i Trøndelag, där det inte fanns några travare. Men med en farbror som Erik Garberg var det lätt att förstå varifrån hans passion för travsporten kom. När Garberg turnerade i Trøndelag på 1930-talet följde Kvaale med, och 1934 följde han med sin farbror till Bjerkebanen. Från 1936 blev han fast kusk för Garbergs ”reservhästar” och fick med tiden köra många kända travare. År 1942 satte han kurs mot Leangenbanan där han etablerade sig som egen tränare och genast fick ett stort och bra material att arbeta med. År 1949 återvände han till Bjerkebanen.
Under sin tid hos Garberg var Skanke-Gilma hans kelgris. De vann bland annat Norgesmästerskapet 1940. På hemmaplan var också Nocturne en elithäst.
Knut Ljøgodt
Knut Ljøgodt växte upp i länsman Wohlens bygd och blev djupt intresserad av hans hästar och deras prestationer. Han genomgick tränarskolan 1932–34 och arbetade under den tiden för Bjarne Nygaard på Bjerkebanen. Han körde flera lopp med Nygaards hästar och tog sin första seger på Momarken 1934. Efter examen reste han till Sverige och blev privattränare för en av de största hästägarna i Sundsvall, där han hade flera bra hästar men små priser. Vintern 1937 återvände han till Norge och blev privattränare hos Thorbjørn Gjølstad, där han stannade tills Gjølstad dog 1949. Därefter etablerade han sig på Bjerkebanen, där han började i liten skala, men hans verksamhet växte.
Hans bästa häst var Molyk, och Silva började också visa bra resultat. Trots att båda kunde vara svåra på banan, var de lätta att ha att göra med i stallet.
Paul Lystad
Paul Lystad var från Sørum, där hans far drev en bondgård. Liksom de flesta tränare började hans intresse för hästar i ungdomen. Han kom till Bjerkebanen 1936–37 och tog jobb hos Erik Garberg, där han stannade till krigsutbrottet och körde några lopp. Efter ett års uppehåll återvände han till Bjerkebanen och började arbeta för Kai Eriksen, där han fortsatte att köra lopp. Paul Lystad gick tränarskolan 1942–44 och etablerade sig som tränare på Bjerkebanen 1945. Till en början bestod hans stall mest av unghästar, men hans verksamhet växte med tiden.
Refling Stegg var Lystads bästa häst, en bra häst med gott humör i stallet, även om den kunde vara lite svår i loppen.
Hans Marthinsen
Hans Marthinsen växte upp i Mysen och började umgås med bröderna Diskerud. 1931 tog han jobb hos Rolf Diskerud, där han mestadels arbetade med hästar. När Trygve Diskerud startade sin tränarverksamhet följde Hans Marthinsen med och blev snart hans betrodda hjälptränare. Han körde många lopp med flera bra hästar och vann segrar. Han vann bland annat Norgesmästerskapet med Dino Senator och Bjerkepokalen med Tango Senator. Efter examen från tränarskolan 1944 etablerade han sig som tränare på Bjerkebanen året därpå. Han fick en bra start, även om resultaten senare gick lite upp och ner.
Av de hästar han körde betydde Dino Senator mest för honom. Lunderstjerna var också en ärlig, liten häst som han uppnådde en bra placering med i landskampen.
Bjarne Nygaard
Bjarne Nygaard var en veteran i sporten. Som son till Ottar Nygaard var han en del av travsporten från födseln. Han var bara en pojke när han körde sina första lopp. Han fick snabbt ett stort namn som travkusk. År 1925 sålde hans far bland annat Marbley och Otter Eno, och Bjarne Nygaard följde med hästarna och anställdes hos Holm Holmsen. Våren 1928 fick han ett erbjudande att bli privattränare för Einar Andersen och flyttade till Bjerkebanen. När Andersen dog året därpå började Bjarne ta emot hästar från andra ägare. Senare blev han privattränare för länsman Wohlens framgångsrika stall och vann många lopp. 1935 började han träna Axel Jensens hästar, och även då vann han ofta. Han slutade hos Axel Jensen 1940 och har sedan dess inte varit knuten till en fast ägare.
Vinnaren av Skandinaviskt Mästerskap 1933, Otter Eno, var naturligtvis hans älskling, men även Colonel Foote och Molly Hanover var exceptionella hästar.
Osvald Olsen
Osvald Olsen hade ett tidigt intresse för hästar men blev inte aktiv i travsporten förrän han var en ung man. 1932–33 började han träna hästar för amatören Ernst Engaas. Han ansåg själv att det hade varit bättre att börja hos en etablerad tränare. 1939 blev han professionell tränare för Phill. Aas, en av landets mest vinnande hästägare. Osvald Olsen tog examen från tränarskolan 1949 och började därefter ta emot hästar även från andra ägare. Han var nöjd med de resultat han uppnådde med det material han hade till sitt förfogande.
Mercurius var hans första stortravare, och Mercalor verkade följa i sin fars fotspår. Han hade också stor glädje av Kinn, som han betraktade som en av sina favoriter.
Yngvar L Olsen
Som en äkta Oslograbb tillbringade Ingvar L Olsen sin tid på Bjerkebanen redan från skoldagarna. Han arbetade i Gunnar Bratbergs stall efter skolan och började där fast 1939. Han stannade där i många år och körde även en del lopp. Ingvar Olsen genomgick tränarskolan 1946–48 och tog sedan över Arne Haugeruds hästar. Det första året hade han inga aktiva tävlingshästar, men han hade flera lovande unghästar att arbeta med. Hans första säsong som egen kusk var 1949, och året därpå fick han sitt genombrott när han vann Derbyloppet för varmblodshästar med Fantazya Boy, en seger av ovärderlig betydelse. Han började sedan ta emot hästar från andra ägare och såg ljust på framtiden.
Fantazya Boy var en fantastisk travare, även om han kunde vara lite svår i stallet. Fantazya Girl var däremot enkel att ha att göra med och uppnådde också fina resultat.
Anthoni Røgeberg
Anthoni Røgeberg växte upp bland travare. Hans far ägde över 100 hästar, och Anthoni var bara fyra år gammal när han såg sitt första travlopp på Etterstad. Han minns inte mycket från den dagen, men mannen med roparhornet var ett starkt minne. Han var en flitig åskådare vid travkörningar året runt och 1935 började han köra som amatör. Mellan 1936 och 1938 var han i sin brors tränarstall, och under de följande två åren, när han gick tränarskolan, var han anställd hos Trygve Diskerud. Efter sin examen etablerade han sig som tränare och hade goda framgångar. Hans verksamhet gick stadigt uppåt.
Mellan 1946 och 1948 hade Røgeberg sitt stall på Marienlyst, men när banan lades ner flyttade han till Forus. Han tränade flera bra hästar, men var mest nöjd med Senator Noon, som förbättrade sitt rekord med över fyra sekunder och sprang in över 7 000 kronor efter att ha blivit uppgiven. Hannibal var en pålitlig slitare som alltid tjänade prispengar.
Guttorm Sand
Guttorm Sand var en utbildad jordbrukare som tidigt etablerade sig som bonde. Redan som ung pojke tyglade han en travare i en vinterkörning i Tröndelag, och som 18-åring köpte han sin första travare. Med tiden fick han flera bra hästar i sin vård och satte bland annat Nordenfjällskt rekord med Haarfager. Senare blev han bilförsäljare samtidigt som han tränade åt flera stora hästägare. År 1931 etablerade han sig som tränare på Leangen. Året därpå flyttade han till Momarken och kort därefter till Bjerkebanen. Där byggde han upp ett bra stall och gjorde gott ifrån sig.
De senaste åren hade han inte haft så många hästar, men han hoppades på de unga. Almilsvarlen och Andøy Gyller var duktiga hästar som även tävlade med ära utomlands. Forbausa var också en överraskande snabb häst trots sin litenhet.
Karl Skaar
Karl Skaar var ”född bland travare”. Hans far drev en skjutstation, och redan som 8-åring visade Skaar sina talanger. Som 14-åring reste han till Amerika, där han främst arbetade med timmerkörning i skogen. Fem år senare återvände han till Norge och slog sig ner på föräldragården i Vestfold. Några år senare blev han allvarligt involverad i travsporten och deltog i många islopp. Särskilt känd blev han med Glitt Jakson, som han själv hade fött upp och som vann hela 87 förstapriser. Under Bjerkebanens öppningsår etablerade Skaar sig som tränare. Även om han inte hade många stortravare till en början, dröjde det inte länge innan hans verksamhet tog fart.
Glitt Jakson var ryggraden i hans stall de första åren, men senare fick han hand om stortravare som Glimt, Fairy Volo och Ott Senator.
Karl Stubberud
Karl Stubberud kom från en mycket travintresserad släkt och fick tidigt ta över tömmarna för sin far under en vinterkörning. Han deltog i många sådana lopp fram till 1931, då han flyttade till Oslo och började arbeta hos tränaren Botslangen. Han stannade där i flera år och körde många lopp, och segrar blev det också.
Stubberud blev medlem av travtränarföreningen 1938 och flyttade året efter till Jarlsbergbanen, där han etablerade sig som egen tränare. Han fick en bra start och hade sedan dess goda resultat. Decent Chap var hans bästa varmblodshäst. Den var stabil och pålitlig, men saknade ”en växel” för att nå hela vägen till toppen. Han hade också stor glädje av Glimt, som var en flitig prissamlare.
Alf Ulven
Alf Ulven hade från början tänkt bli korvmakare och gick i skola tills han var 20. Men kriget satte stopp för hans planer, och han började istället arbeta hos sin bror Knut 1941. Han stannade där i ungefär ett år och började sedan i sin fars stall. 1943 etablerade han sig som tränare på Hortenbanen, där han körde och vann lopp, bland annat med Borken till det extremt låga oddset 0,88.
Alf Ulven gick tränarskolan 1946–48 med mycket goda resultat. De senaste åren hade han mest unghästar i sin vård för sin far, men lyckades ändå vinna en del lopp. Han körde också Saint Protector i lopp. Nivea var en topptravare som var tuff men bra, och mycket enkel att ha att göra med i stallet.
Fin Ulven
Fin Ulven kom från en släkt av framstående hästkarlar och har hanterat hästar sedan han var liten. Han körde sitt första lopp som 16-åring och deltog för första gången i Oslo fyra år senare, 1910. Han tävlade runt om i landet, köpte en egen gård 1914 och tog över sin fars gård två år senare. Han fortsatte att vara aktiv inom travsporten och var även engagerad i uppfödning av dölehästar. När Bjerkebanen öppnade 1928, flyttade han dit för att bedriva tränarverksamhet. Han vann öppningsloppet med Trøndergutten och tog ytterligare tre segrar samma dag. Hans verksamhet fortsatte att vara framgångsrik, och under de senare åren hade han god hjälp av sina travintresserade söner.
Gerd Eno var ett skickligt sto som noterade flera Norgesrekord, och Saint Protector var en legend. Men han mindes även många andra bra hästar med glädje.
Per Ulven
Per Ulven bestämde sig tidigt för att följa i sin fars fotspår. Redan under sin skoltid besökte han ofta Bjerkebanen och stallet för att lära sig om hästar. Efter att ha gått i mellanskolan och handelsskolan började han arbeta i sin fars stall och tog bland annat hand om den berömda Saint Protector. Som 18-åring började han köra lopp, mestadels med ”reservhästar”. Han tävlade dock runt på lokalbanorna och vann en del lopp. År 1945 fick han hästar från A. N. Funnemark i träning, och då tog hans karriär fart.
Per Ulven hade suttit bakom Saint Protector i lopp, en häst han menar att han aldrig kommer att få en like till. Star Soja var en bra häst, och nu skulle Leif Protector försöka lyfta arvet efter sin far.
Egil Østgaard
I motsats till de flesta av sina kollegor var Egil Østgaard en stadsgrabb. Han hade egentligen bestämt sig för att bli korvmakare, men hans intresse för travsporten växte. 1932–33 tog han det avgörande steget och började arbeta hos Fin Ulven på Bjerkebanen, där han stannade till 1940. Han körde många lopp för Ulven och gjorde bra ifrån sig. Ett år vann han hela nio lopp, och med Jungfrau vann han fem segrar i rad. 1940 etablerade Østgaard sig som egen tränare på Bjerkebanen och tog direkt hand om R. H. O. Haneborgs många bra travare, med Jungfrau i spetsen. Han fick en mycket bra start som tränare och hade fortsatta framgångar.
Som väntat var Jungfrau, med sina två Norgesmästerskap, hans stora trumf. Men även Don Gyller och Leo Harvester var hästar han mindes med glädje. Och så Princess Senator som hade gjort det till en vana att vinna varje helgdag.