Gjilfager T.72

Historien om Gjilfager T.72 tar sin början 1924 hos uppfödaren Joh. Bjerke Grøterud, men det var som en av de mest betydelsefulla profilerna i Rogalands travhistoria han skulle skriva in sig i annalerna. Redan som treåring visade han stora löften, och efter att ha kårats på Bjerke 1930 – där han året efter även fick sitt officiella erkännande – påbörjade han en resa som tog honom genom flera händer och landskap. Från Oslo och Oscar Olsen bars färden vidare till bröderna Jonas och Nils Mauland på Nærbø 1933, innan han slutligen hamnade hos Mats Lydvo i Horda 1936.

TOTALISATORKÖRNINGAR
Som 11-åring gjorde han sina sista totalisatorlöp med 11 917 NOK insprungna pengar och ett rek på 1.46.4

ÅR	SUMMA	REK	START	1:a	2:a	PLAC
1929	1525	1.52.9	7	0	0	4
1930	3140	1.49.7	16	0	1	11
1931	4260	1.49.7	26	0	0	13
1932	6695	1.46.9	30	1	1	14
1933	8242	1.46.9	27	0	18	0
1934	10792	1.46.5	21	4	12	3
1935	11917	1.46.4	27	1	10	1

Gjilfager blev känd som den absoluta ”järnhästen” på Forusbanan; en stadig och pålitlig kämpe som körde in mer pengar än någon annan lokal häst under sin tid. Beskrivningarna från samtiden målar upp en bild av en häst med enorm utstrålning: ”En närmast liten, men djup och trevlig, ganska benfylld hingst.” Trots att han drabbades av kritik för sina branta kotor, kompenserade han detta med ett enastående lynne och en fysik som gjorde honom ”väl lämpad för all slags arbetskörning”. Han var den sällsynta kombinationen av en toppatlet på banan och en lojal arbetshäst hemma på gården. Hans definitiva genombrott kom 1934 i det prestigefyllda Racerloppet, där han i en heroisk insats dundrade i mål på 1.47,8 och lämnade dåtida giganter som Starkad, Bausen och Glavari bakom sig.

En stamtavla präglad av guldglans och pionjärer

Gjilfagers stamtavla är en fascinerande karta över den tidiga norska hästaveln, där gulanlaget – den borkfärgade genen – löper som en gyllene tråd genom generationerna. Bakom fadern Gjildarbu D.908 hittar vi Dale D.771, en svart hingst född 1905 i Øystre Slidre, som bar på generna från den mäktige Draupner D.613. Men det är på mödernet som färghistorien verkligen tar fart.

Modern Gladys T.135 står visserligen som brun i pappren, men det är närmast ett mysterium då hon var omgiven av borkfärgade hästar i nästan varje led. Hennes far var den borkfärgade och beryktade Hårfager T.49, en hingst känd för sitt hårda lynne som han ofta nedärvde. Hårfager i sin tur fick sin färg från modern Fjeldrosa, ett borket sto efter Viggo D.488.

Går vi till Gladys modersida möter vi stoet Siri (f. 1914) som också hon var borket. Hennes mormor hette passande nog Borka (f. 1897) och var dotter till den store Haarfager T.10. Denne Haarfager var en av dåtidens absoluta giganter; Jacob Meyer-vinnare 1904 med över 600 betäckta ston. Han i sin tur var son till Solid D.190, vars linjer sträcker sig tillbaka till Andvordsborken D.128.

Detta starka borkanlag kom ursprungligen från ston inköpta på Oslomarknaden och gamla stammar från Gudbrandsdalen, såsom Gudbrandsdalens Pryd 97. Det är i detta möte – mellan den hårda, borkfärgade Hårfager-linjen och de kraftfulla Dale- och Draupner-linjerna – som Gjilfager formas. Han bar på ett arv av både arbete och fart, insvept i en genetisk historia där den borkfärgade hästen alltid har stått för något alldeles extra.

Gjildarbus ”anskrämliga” haser och dottern Vinoga

Fadern Gjildarbu D.908 var en utställningsstjärna med en omtalad exteriör svaghet. Domarna vid utställningen sparade inte på orden: ”Denna häst var absolut en av utställningens bästa hästar, om man bortser från dess anskrämliga haser.”Men historien har visat att ”fula” haser inte behöver stoppa en bra nedärvare. Gjildarbu blev nämligen far till det legendariska stoet Vinoga T.259, som räknas som ett av de allra bästa stona i norsk travavel. Vinoga blev i sin tur mor till stortravare som Tidemandrauen, Molvin och Vinvar. Genom Vinvar går linjen vidare till Granvar, som blev far till ingen mindre än Alm Svarten. Det visar verkligen att prestationsförmåga och avelskraft ofta väger tyngre än perfekta haser i domarringen.

Döttrarna som bar arvet vidare

Även om Gjilfager själv inte lämnade efter sig några stora stjärnor direkt i första ledet, blev hans döttrar ovärderliga i aveln och bar hans blod vidare med stor kraft. Genom dottern Brynhild (f. 1937) lades grunden till en av norsk travsports mest framgångsrika linjer; hon blev mor till den duktige Eldlyn, som i sin tur lämnade efter sig den legendariska Frk. Kari.

En annan dotter, Takla-Sonja, blev mor till Molyn Pil T.216. Denna hingst skrev historia 1952 när han som första travarhingst någonsin fick ett officiellt erkännande vid statens hingstutställning för dölehästar, trots att han som travare bara tjänat blygsamma 2 250 NOK. Vi finner även dottern Lille Erna, vars son Reberg Jan var en utomordentligt vacker hingst med ett rent trav. Han visade sin klass 1952 då han i Karlstad besegrade självaste Helge Solo på målfoto i ett svensk-norskt poänglopp.

Dessa ston bevisar att Gjilfagers arv inte stannade vid hans egna resultat, utan levde vidare genom döttrarnas förmåga att lämna efterlämna både skönhet och prestation.

Frk. Kari – Nesttunbanans okrönta drottning

Det är genom Gjilfagers dotterdotter som vi hittar en av de mest lysande stjärnorna i norsk travhistoria: Frk. Kari (f. 1955). Hon var inte bara en häst, hon var ett fenomen. Eget och uppfödd av familjen Hop i Bergen, blev hon under 1960-talet hela Vestlandets stolthet.

Hennes karriär var fylld av dramatik och triumfer. Redan som 4-åring visade hon sin klass genom att sätta banrekord på hemmaplanen Nesttun med tiden 1.40,1. Efter ett par års uppehåll för ”modersplikter” kom hon tillbaka som 7-åring och var då bättre än någonsin. Under tre glansfyllda säsonger dominerade hon de norska banorna. En av hennes mest minnesvärda dagar var Kristi Himmelsfärdsdag 1965 på Momarken, då hon i händerna på Arne Hop utklassade motståndet i båda heaten av Østfoldpokalen och sänkte sitt rekord till 1.31,7.

Samma år bärgade hon även den prestigefyllda segern i Jacob Meyers Pokalløp på Bjerke, en seger som cementerade hennes plats i eliten. När hon slutligen tackade av 1967, som 12-åring, gjorde hon det med otroliga 100 segrar i bagaget. Anledningen till att hon slutade mitt i säsongen var att hon återigen var dräktig – cirkeln var sluten.

Ett levande arv – Från Kari till Lome Brage

Frk. Karis saga tog inte slut vid tävlingsbanans kant. Hennes son Kari Prinsen (e. Donno) blev en betydelsefull hingst som förde blodet vidare, men det är genom hans dotter Sjurfrökna som historien verkligen knyts ihop med vår tids absoluta elit. Sjurfrökna blev nämligen mor till det legendariska elitstoet Simir, som i sin tur lade grunden för den världsberömda H.G.-uppfödningen.

Det är här vi hittar en av de mest lysande stjärnorna i modern tid: Lome Brage. Genom denna fantastiska hingst ser vi resultatet av generationer av målmedveten avel. Det är en obruten kedja av prestation och styrka som sträcker sig hela vägen tillbaka till den ”stabila och trevliga” Gjilfager och hans hundrasegrare till dotterdotter, Frk. Kari. Att Lome Brage har blivit en sådan publikfavorit är inte så konstigt – han bär på ett arv som har formats på de nordiska travbanorna i snart hundra år.

Molyn Pil – Seterhingsten som förenade travaren med dölehästen

En av de mest intressanta länkarna i Gjilfagers arvskedja är dottersonen Molyn Pil T.216 (f. 1946). Han föddes hos Elling Vevle i Valestrandfossen och var en hingst som verkligen bar historiens vingslag i sina ådror. Molyn Pil blev historisk 1952 när han, som den första travarhingsten någonsin, fick ett officiellt erkännande vid statens hingstutställning för dölehästar. Året därpå, 1953, visades han på Bjerke där han beskrevs som en ”ganska lubben och förbyggd travare, jämnt djup och bred med något låg rygg”. Trots smärre exteriöra anmärkningar som en svag framknäställning och inte helt torra haser, godkändes han med vitsordet att han hade ett mycket gott fotlag och en travtid på 2.02,0.

Molyn Pils liv var en spegling av den gamla tidens mångsidighet; 1953 gick han i Heimdalen som seterhingst, en roll som krävde både styrka och ett stabilt psyke. Hans stamtavla förklarar varför han passade så väl för uppgiften. Modern Takla-Sonja var efter vår huvudperson Gjilfager T.72, men det är på mödernet vi hittar de riktigt djupa rötterna. Mormors mor Flinka II var efter Fakse 1048, och bakom henne sträcker sig linjerna till en borket märr köpt i Gudbrandsdalen redan 1881. Här finner vi anor från Gudbrandsdalens Pryd D.97, borkfärgade Flora (e. Frithjof D.72) och den legendariska Frøya som var dotter till Solid D.275.

Även om Molyn Pil själv bara sprang in blygsamma 2 250 NOK på banan, blev han en betydelsefull avelskraft. Genom döttrar som Stastadspila och Pila (f. 1954) vandrade blodet vidare till hästar som Skorve, vilket i sin tur ledde fram till moderna storheter som Drillo och Søstra. Hans arv bär också fram till det fantastiska elitstoet Steine Koso, mor till Derbyvinnaren Dotterud Teddy. Molyn Pil står därmed som en symbol för den tid då travaren fortfarande var djupt rotad i den norska urhästen, en brobyggare mellan de borketfärgade fjällhästarna och dagens elitatleter.

En obruten kedja av prestation

När vi ser tillbaka på Gjilfager T.72 och hans efterkommande ser vi mer än bara namn och årtal. Vi ser en berättelse om hållbarhet, karaktär och de där dolda kvaliteterna som inte alltid syns i domarprotokollen. Från de branta kotorna hos Gjilfager till den ”lubbna” exteriören hos Molyn Pil, ser vi hästar som trotsat kritik och i stället levererat genom sina döttrar och barnbarn.

Det är i mötet mellan den gamla norska urhästen – med sina borkfärgade anor från Gudbrandsdalen – och travsportens krav på fart, som dagens kallblod har formats. Utan sliterne från förr, som Frk. Kari med sina 100 segrar, hade vi inte haft dagens elithästar som Lome Brage m.fl. Arvet efter Gjilfager lever vidare, ett travsteg i taget, genom generation efter generation.