Gisle

Hästen från Skjeberg och hans trogne följeslagare

Det sägs att man aldrig glömmer sin första stora kärlek, och för travtränaren Johan Ødegård stavades den kärleken Gisle. Historien tog sin början hos Erling Gunnarstorp i Skjeberg år 1933, då ett svart litet föl med en minst sagt gedigen stamtavla såg dagens ljus. Ingen visste då att denne hingst, när hans karriär summerades i början av 1940-talet, skulle rankas som nummer 18 på listan över de mest vinstrika norska hästarna genom tiderna, men Johan Ødegård fick korn på talangen tidigt och tog honom i träning redan som tvååring.

En debut i lervälling

Gisles debut på Bjerke under Derbydagen 1936 var inget för den som var rädd om finkläderna. Vädergudarna var på sitt sämsta humör och banan påminde mest om en bottenlös lervälling. Publiken hade blicken fäst vid storfavoriten Myrvind, men i den andra avdelningen dök en okänd svart hingst upp som tycktes ha propeller i hovarna.

Gisle skuggade ledaren Javari så envist att den stackars ledarhästen till slut drabbades av panik, ”fuskade” med stilen och fick galoppmarkering i tornet. Gisle dundrade i mål som vinnare på tiden 1,55,0 – en heroisk insats med tanke på att han antagligen bar på halva banans lera i ansiktet.

Årgången som ”hade allt”

Som fyraåring hamnade Gisle i ett getingbo. Han tillhörde en av de starkaste årgångarna i norsk travhistoria, omgiven av giganter som Don Gyller och Silver. Trots att Gisle sprang in pengar så det räckte till både havre och smör på brödet, var han faktiskt inte ens bland de tio snabbaste det året. Men Johan Ødegård var lugn; han visste att Gisle inte var en sprinter för de fina salongerna – han var en arbetshäst som älskade när det tog emot. Ju tyngre banan var, desto mer tycktes Gisle njuta av att plåga sina konkurrenter.

Skadeuppehåll och storhetstid

Karriären fick ett abrupt avbrott 1941 på grund av en benskada, och många trodde nog att Gisle hade gjort sitt. Men 1942 var han tillbaka, piggare än någonsin, även om han frustrerades över att loppen ofta var för korta för hans smak. Gisle ville ha distans; han ville ha tid på sig att mala ner motståndet.

Det stora året blev 1943. Johan Ødegård och Gisle stod för en prestation som fick de 15 000 personerna i publiken på Bjerke att tappa hakan. I Jacob Meyers pokallopp såg favoriten Torpi ut att ha segern i en liten ask, men på upploppet kom Gisle farande som ett norskt oväder. Han knep segern på mållinjen till det svindlande oddset 19,38. För de som satsat en slant på den svarta hingsten blev det en mycket trevlig söndag.

Publikfavoriten

När det var dags för Østfoldpokalen senare samma år var Gisle inte längre någon outsider – han var kändisen alla ville se. När han pressade den ledande Gratie till galopp och defilerade i mål som segrare, var jublet öronbedövande. Ødegård fick sin lagerkrans, och ägaren Gunnarstorp klev ut på banan med ett ansikte som lyste starkare än en fyrtorn.

Gisle var kanske inte perfekt – han hade en lite för låg rygg och en smal kroppsbyggnad – men han hade ett hjärta av guld och en bröstkorg som rymde mer lungkapacitet än de flesta.

Eftermälet

När Gisle till slut tackade för sig hade han gjort 124 starter och varit bland de främsta i hela 97 av dem. Under sin karriär satte han ett personligt rekord på 1,36,4 och tjänade ihop den för tiden ansenliga summan av ca 60 000 kronor – en bedrift som cementerade hans plats i historieböckerna. Han var inte bara en trogen kämpe, utan en sann mästare som plockade hem tunga titlar som Jacob Meyers pokal, Norgemästerskapet, Østfoldpokalen och segern i den prestigefyllda fylkeskampen mellan Østfold–Vestfold–Telemark.

Men Gisles saga slutade inte vid mållinjen. Han förde sina vinnargener vidare till sonen Gislegutt, en unghäst som visade sig vara ovanligt lovande. Tillsammans med denne son fick Johan Ødegård återigen fira stora triumfer och vinna 25-årspokalen på Momarken. Mor till Gislegutt var, Kongepokalvinnaren år 1938, stoet Elyn efter Bessar. Lite kuriosa 🙂

Johan kunde se tillbaka på en karriär där han hållit i tömmarna på en häst som verkligen var ”större och rejälare” än genomsnittet. Gisle var det levande beviset på att en gammal, solid stam alltid håller i längden – särskilt om det råkar vara lite motigt och lerigt på vägen.

Stammen: Ett arv av kraft och gamla linjer

Gisle var ingen slumpens skapelse, utan sprungen ur de mest solida linjer den norska travaraveln kunde erbjuda. Han var son till den konstante nedärvaren Sorte Mand (1,39,7) och tillhörde därmed hingstlinjen från den legendariske Rap D.747. Via storheter som Dalegutten (1,43,0) och Veslegutt (1,38,6) fick Gisle sin signifikanta styrka och djupa bröstkorg, egenskaper som var typiska för faderssläkten.

På mödernet var arvet minst lika imponerande. Modern Røa kom från Rønnild i Skjeberg, en gård vars namn är djupt förankrat i travhistorien. Hennes far, den maffige Gjildarbu D.908, var känd för sina fantastiska rörelser och härstammade från Draupners linje genom Dale D.771, som nedärvde både rörlighet och massa.

Modern till Røa var stoet Gormi, som var sondotter till Madslangruds berömda Fridtjov D.645 (far till bland andra Gyller den äldre). Gormis möderne bjuder på en fascinerande inavel på det goda hästslaget från Listad i Sør-Fron; hennes mor Liv D. 5004 var dotter till Frigg D.544, som i sin tur hade From D.238 som far och dennes helbror Bamsen D.254 som morfar.

Gisles rötter sträcker sig ända bak till 1860-talets stammoder på spinnsidan: det blacka stoet Dokka, dotter till en hingst från Hanevold i Skoger. Genom namn som stortravaren Nordkap T.7 (far till den rikskända Lunda), Rimfakse D.69 (stamfader till Jakson-släkten) och den uråldriga Omer D.10, knöts Gisle samman med den absoluta eliten av gamla norska stammar. Det ryktades till och med att det bakom ett ”blått sto” från Sørli, långt bak i leden, kunde anas ett stänk av orientaliskt blod. Det var denna blandning av tung dölekraft och ”den snabba landsvägshästens” gener som gjorde Gisle till den kompletta travaren.