Gilming

Den blacka järnhästen

Under 1930-talets glansdagar i norsk travsport fanns det en häst som skilde sig från mängden, inte bara genom sina prestationer utan även genom sitt yttre. Gilming, eller ”Gilmingen” som han kallades till vardags, var en black valack som blev en symbol för både extrem hållbarhet och ett levande norskt kulturarv.

En dramatisk start i Verdal

Sagan om Gilming började våren 1928 i Verdal. Han föddes hos Sigvart Sivertsen, men det var nära att hans karriär tog en helt annan vändning. När Gilming skulle kastreras som föl, gömde sonen i huset, Sverre Sivertsen, undan unghästen i skogen. Han såg något alldeles extra i fölet och ville behålla honom som hingst. Pappa Sigvart blev dock rasande över tilltaget, och efter en rejäl fadermordisk uppläxning kom Sverre fram med hästen. Gilming kastrerades och såldes senare till Arne Voll, mannen som skulle följa honom genom resten av livet.

Det var dock ingen självklarhet att Gilming skulle få tävla. Eftersom hans mamma, Blakka, var en renrasig fjording, räknades Gilming som en ”bastard”. Arne Voll fick föra en hård kamp mot travsällskapet (DNT) och gräva djupt i dokumentationen för att till slut lyckas få den blacka hästen med den tydliga ålen registrerad.

Rekordåret 1934: En bedrift bortom det rimliga

År 1934 skrev Gilming in sig i historieböckerna med gyllene bokstäver. Under en period på bara 230 dagar – knappt åtta månader – startade han otroliga 55 gånger. Det är ett snitt på en start var fjärde dag!

Trots det mördande schemat tog han hem 18 segrar och 28 placeringar det året, satte banrekord på Forus och blev Norges mest vinnande häst sett till antal förstaplatser. Totalt under sin karriär gjorde han över 300 starter, ett monumentalt bevis på den järnfysik han ärvt från sin far Gelmins snabbhet och fjordingmamman Blakkas styrka.

Dramatik vid domartornet

Gilmings popularitet märktes inte minst i den passion han väckte hos publiken. Vid ett lopp år 1935 utspelade sig en av de mest märkliga scenerna i norsk travhistoria. När hästarna dundrade mot mål galopperade ledaren Beklilja, och publiken såg tydligt att Gilming var den enda som travade rent.

Till allas bestörtning ropade måldomaren ut Beklilja som vinnare. Det visade sig att domaren hade en ”död vinkel” då ledarhästen sprungit för nära tornet. När felet väl rättades till uppstod kaos; besvikna åskådare hade redan hunnit kasta sina vinstkvitton (bons). Travsällskapet tvingades betala ut vinster till alla som hävdade att de tappat sina kvitton, vilket ledde till att man fick betala ut 136 kronor mer än vad som faktiskt sålts. Händelsen befäste Gilmings roll som ”folkets häst” – den moraliska vinnaren som publiken vägrade låta domarna missa.

Trøndelagspokalen 1938: I detta prestigefyllda lopp satte Gilming in en förryckande finish men föll i galopp precis över mållinjen. Men eftersom Gilming var så liten, och hästen på insidan så stor, missade måldomaren de två galoppstegen. Gilming utropades till vinnare – till stor irritation för konkurrenterna från Orkdal som ägde tvåan i mål.

TABELL TOTALISATORKÖRNINGAR

ÅR:	START:	SEGER:	PLAC:	REK:	SUMMA:
1932	6		1	1.58.3	80:-
1933	31	9	11	1.45.9	2392:-
1934	55	18	28	1.43.1	8322:-
1935	44	4	23	1.43.3	3555:-
1936	40	3	20	1.39.9	4167:-
1937	28		12	1.38.9	1880:-
1938	21	1	13	1.38.3	2345:-
1939	30		15	1.37.6	2850:-

Mer än en tävlingshäst

Hemma i Verdal var Gilming lika känd för sitt kloka huvud som för sin snabbhet. Han var en fantastisk gårdshäst som kunde arbeta med jordbruket nästan helt utan instruktioner; han vände på en femöring och höll spåren perfekt på egen hand. Det berättas även att han en gång ”stal” sig själv genom att kliva ombord på rätt tågvagn i Trondheim helt ensam, för att sedan stå lugnt och vänta tills tåget rullade in på stationen i Verdal.

Hans status som folkets favorit förevigades i tidens visor:

Widding og «Gilming» er et staselig syn, hesten kan gå som et olja lyn. Men tungvekt det passer så illa i svingene, med farten på topp går luften av ringene. A kjøre sån på felgene er ikke noe spøk, ens tanker går mot våren, da bonden kjører møk.

En hyllning till ekipaget

i början av år 1939, under ett firande i Verdal, fick Gilming och hans ägare Arne Voll ta emot publikens jubel i ett gemensamt ärevarv. Det var en ceremoni där travklubbens ordförande officiellt tackade Arne Voll för hans stora betydelse för travsporten i bygden. Gilming glänste vid hans sida i en lagerkrans med nationalfärgade band.
Gilming fortsatte tävla året ut innan skorna lades på hyllan.

Ett hotat arv som räddats

Den blacka färgen hos kallblodstravaren, med den karakteristiska ålen, var under en tid extremt nära att helt dö ut i både Norge och Sverige. Det är här nutidens insatser blir så betydelsefulla. Organisationen Kallblodsänglar arbetar idag intensivt med att bevara de kvarvarande linjer som fortfarande bär på den blacka genen, för att säkerställa att detta unika arv lever vidare