Från Dalegudbrand till Sarpen

– En stolinje genom kallblodshistorien

Det är något visst med att hitta en bild på ett gammalt sto, börja nysta i stamtavlan och följa linjerna framåt i tiden. Plötsligt inser man att man har snubblat över en kedja som leder direkt till en elittravare eller en modern avelsikon. Det här är berättelsen om en sådan stolinje – en resa som sträcker sig från Gudbrandsdalens tunga arbetshästar till en av 1990-talets vinstrikaste kallblodstravare.

Bygden, bonden och urfadern Dalegudbrand D.446

Namnet Gudbrandsdalen har en alldeles särskild klang för den hästintresserade. I hjärtat av dalen ligger Sør-Fron, som genom historien har betraktats som landets främsta hästbygd med anrika gårdar som Oe, Skarstad, Tåkåstad och Korstad. Det var i dessa trakter som grunden för sekler av hästkultur lades, och navet i alltihop var förstapremiehingsten Dalegudbrand D.446.

Dalegudbrand D.446 föddes i Vågå 1891 (e. Dølegubben D.169 undan Vistedbrona D.111, med legendariske Toftebrun D.82 i tre led). Men det var i Sør-Fron han levde sitt liv som bygdehingst och hövding. Samtidshistorikern Tord Klyrud beskrev honom som en ”fräsande och reslig, glänsande och svart hingst med stickelhår i den fylliga manen – en ståtlig hövding med makt och liv i blicken, tyngd i kroppen och långt hovskägg på benen”.

Avvikelser i stammen

Dalegudbrand D.446 är alltså registrerad med Dølegubben D.169 som far, men hans härstamning var – och är fortfarande – föremål för stark diskussion bland historiker.

Hans exteriör var nämligen något annorlunda än den traditionella dölens, och framför allt hans stickelhåriga man väckte uppmärksamhet. Denna färgvariant hade inte setts inom rasen tidigare, men var däremot mycket vanlig hos bergsardennern, som ofta var skimlar. Mycket tyder därför på att Dalegudbrand i själva verket kan ha varit en sonson till den importerade bergsardennerhingsten Bayard.

Denna teori stärks inte bara av färgen och exteriören, utan även av genetiska defekter som dök upp i rasen i och med hans intåg. Norska hästhistoriker har pekat på att det var just med Dalegudbrand som lidanden som höftledsdysplasi och hovbroskförbening kom in i dölahästaveln – åkommor som man vid den tiden annars bara fann hos ardennerhästar.

Matadoren Dalegudbrand

Dalegudbrand var en matador och en utomordentlig brukshäst. Han drog långlass på vintern ända in till Håkåsetern efter hö och plogade vägarna i meterdjup snö. Han hade också ett särpräglat lynne; han avskydde blacka (gula) ston, men så fort han mötte ett sto av mörkare färg visste han mycket väl vad som gällde.

År 1901 skickades han till en stor mönstring i Gävle. Han var ovan vid hornmusik och blev så orolig på banan att han började sparka och kasta sig vilt. Statskonsulenten i Norge var desperat och bad hästkarlen Aksel Østgard om hjälp. Østgard fick stopp på musiken, tog tömmarna och fick Dalegudbrand i rent och rakt trav direkt till publikens jubel. Hingsten vann förstapris, och med på resan fanns även hans dotter Guri II, som belönades med Kungens förtjänstmedalj i guld.

När sorgebudet kom den sjätte mars 1906 att Dalegudbrand hade dött på gården Brandrud, sörjde en hel bygd. Men hans arv lever vidare. Att ett sto var av ”Dalegudbrandsslag” var det bästa betyg man kunde få – det fick de gamla hästkarlarna i Fron att bli blanka i blicken. Bland hans 38 söner och 72 döttrar i stamboken finns ett sto på norra Korstad som vi ska följa vidare mot framtiden.

De tidiga generationerna på Korstad

Astrid D.2600 (f. 1903)

Astrid föddes 1903 hos den framstående hästkarlen Anton J. Korstad i Sør-Fron. Hon var en direkt dotter till Dalegudbrand D.446 och undan stammodern Breida D.380 (e. Breilegg D.287), ett sto som var känt för att hon bockade med huvudet när hon gick.

Gamla hästkarlar beskrev Astrid som ett otroligt vackert, svart sto som ”gick som på stålfjädrar”. Hon hade utmärkta, torra ben, men var så känslig för tömmen (”vår på tømmen”) att hon var svårkörd och främst fick gå som löshäst i par utan att styras. Hon var känd för att vara självklok, självsvåldig och full av ett hetsigt lynne, men hon var också en enormt stark arbetshäst. Det berättades att hon kunde gå sina 4–5 mil från Eldådalen med tunga lass utan att någonsin välta eller tröttna – och kusk, det ville hon helst inte veta av.

Ett exempel på hennes humör utspelade sig en stekande het sommardag när flugorna surrade och bromsarna stack. Grannen Jon på södra Korstad hade lånat Astrid (som till vardags kallades ”Svarta”) för att köra hästräfsan. Jon var en erfaren kusk, men Astrid vägrade att låta sig styras av tömmarna under vändningarna på Sygårdsgärdet. För varje gång Jon stramade tömmarna blev hon allt argare och farten allt vildare, tills det kändes som om en ”svartgul djävul” flugit i henne och humöret kokade över. Det slutade med att Jon fick styra henne rakt mot en backe för att kunna kasta sig av räfsan. Så fort han släppt tömmarna stod Astrid där helt lugnt och harmoniskt igen.

Brynhild D.7367 (f. 1916)

År 1916 föddes Astrids dotter Brynhild hos Anton J. Korstad. Hon var en brun märr med ål efter Brynje D.873 och kårades 1921. Brynhild såldes sedermera bort från gården och hamnade till slut hos Ole A. Rolstad i Fåberg, då hon visat sig vara skygg och svårfångad. Det sades skämtsamt i bygden att det var just Brynhild som gjorde hästkarl av Rolstad, och hon lämnade flera döttrar efter sig som blev viktiga hingstmödra.

Bruna D.10212 (f. 1921)

Ett av Brynhilds mest betydelsefulla ston blev Bruna, född 1921 (e. Tanderuggen D.1129). Som åring såldes hon till Paul Oden i Hundorp. Under mitten av 1930-talet utvecklades Bruna till ett av Norges absolut mest betydande avelsston inom dölehästrasen. Hon producerade en imponerande rad högklassiga avkommor, däribland förstapremiehingsten O’en D.1350, andrapremiehingsten Fossbu D.1288, Reinbu D.1577 samt Warild D.1318 som exporterades till Sverige. Dessutom 4 stamboksförda döttrar. Totalt 10 avkommor.

Stolinjen grenade ut sig vidare via Fossbu D.1288, som lämnade dottern Bruna D.20476 (f. 1934 u. Danilla D.8501). Bruna förde i sin tur blodet vidare genom dottern Valdris D.20479 (f. 1938 e. Gjestbjønn D.1310). Det var sedan Valdris som födde Danilla Jakken T.1022 (e. Trygg Jakken T.161) – stoet som kom att förändra historien.

Steget mot lättare travare:
Praktmärren Lille Jorun

Danilla Jakken T.1022 (f. 1944)

Med Danilla Jakken, född 1944 hos Ragnvald Furu i Frogn, lämnade stolinjen den tyngre arbetshästen och klev definitivt in på travbanan. Hon kårades på Bjerke 1948 och presterade rekordet 1.45,4. Danilla Jakken fick totalt fem avkommor, men det var hennes dotter född 1960 som skulle bli linjens nästa stjärna.

Lille Jorun (f. 1960)

Det fuxiga stoet Lille Jorun (e. Årnseth Rauen) hamnade hos Per A. Skjærseth, som tog över henne mot att den tidigare ägaren fick hennes första föl. Det visade sig vara ett lyckokast. Lille Jorun blev en genuin praktmärr och ett fantastiskt avelssto. Hon fick åtta avkommor och samtliga kom till start på tävlingsbanan. Skjærseths familj blev genom henne djupt involverade i travsporten, med hästar som Romhus Lynet, Romhus Piril och Romhus Prinsen m.fl. Tyvärr ändade Lille Joruns liv i förtid då hon drabbades av tarmslyng och tvingades avlivas under en dräktighet.

Juni Lill (f. 1970)

År 1970 föddes Lille Joruns dotter Juni Lill (e. Jerker) hos Solveig Karin Johnsen i Lillestrøm. Som nio månader gammal köptes hon som hobbyhäst av bröderna Kåre och Odd Nordli på Hornåseng vid Bjørkelangen. Ingen av bröderna hade någon tidigare erfarenhet av travhästar, men de inredde sitt stall för henne och skötte all träning på egen hand – ofta genom att köra tunga pass i rockard med ett bildäck släpande bakom på den gamla järnvägslinjen.

Trots att mer garvade travsportsprofiler till en början log i mjugg åt brödernas projekt, visade Juni Lill att hon var av gedigen stam. Hon blev en publikfavorit och en mycket framgångsrik tävlingshäst som tog hela 10 segrar och travade 1.33,5 som bäst med voltstart. På tre säsonger sprang denna ”hobbyhäst” in närmare 70 000 kronor, vilket var betydande pengar på 1970-talet.

Cirkeln sluts: Derbyvinnaren Sarpen

Juni Lill fick två avkommor hos bröderna Nordli innan hon såldes vidare till Jahn Schou. Totalt fick hon åtta föl, men det var hennes förstfödda dotter, Lea (f. 1981 e. Kark), som skulle föra stolinjen till dess absoluta sportsliga klimax. Lea köptes av Kjell Ivar Danielsen från Opsund i Sarpsborg, som medvetet satsade på hennes starka stam för att bedriva kallblodsavl.

Lea betäcktes med Atom Vinter, och resultatet blev en hingst född 1990 som fick bära ägarens gamla sjömanssmejnamn: Sarpen.

Sarpen (f. 1990) – Årgångsstjärna och Derbykung

Sarpen visade tidigt extrem talang. Redan som ettåring gick han ”baby-race” på Biri och som treåring kvalificerade han sig till både norskt och svenskt Kriterium, där det blev en meriterande tredjeplats i det svenska finalloppet. Efter att ha brottats med magproblem under en period tände han till ordentligt sommaren 1994 när han gick i träning hos Dagfinn Aarum.

Den 4 september 1994 raderade Sarpen ut allt eventuellt tvivel. Som stor favorit vann han Norskt Travderby på Bjerkebanen. Segern var värd 430 600 kronor – den största prissumma som en lokal häst från Sarpsborgsdistriktet dittills hade travat ihop i ett enskilt lopp.

Sarpen visade en enorm hållbarhet och tävlade i den yttersta eliten i över ett decennium. År 1999 slutade han trea i Norska Mästerskapet, och så sent som 2002 – som tolvåring – startade han på Momarken i samma lopp som giganterna Spikeld och Moe Odin, och var bara centimetrar från att knipa en prispeng i ett morderiskt tempo. Totalt tvingades han under karriären värja sig mot en foderförgiftning som så när kostat honom livet, men han kom mot alla odds tillbaka till banan.

När Sarpen till slut avslutade sin tävlingskarriär, med ett rekord på 1.22,4 och närmare 1,5 miljoner kronor insprunget, klev han in i avelsboxen i Degernes. Han lämnade efter sig ett starkt arv med ett 30-tal norskfödda och drygt 50 svenskfödda avkommor.

Från Astrids tunga skogskörningar i Sør-Fron till Sarpens rykande duster mot Moe Odin på Bjerke visar en fantastisk utveckling där styrkan, viljan och hållbarheten har bevarats genom generationerna.