Dynastin på Seierstad

Om sprit, eld och järnhästar

Det sägs att man aldrig får glömma vad en häst är gjord av, men man får heller aldrig glömma människan som håller i tömmarna. För den som studerar historien kring banor som Etterstad, Hovland och Nesttun, framstår namnet Carl Seierstad som en av travsportens mest färgstarka och egensinniga figurer – en man vars liv kantades av både stora segrar och djupa dalar.
Håll i er! 😁

En allians av hästblod

Allt tog sin början onsdagen den 18 juni 1919 när Helga Øien Kvelle och Carl Seierstad gifte sig. Det var en förening av två av distriktets tyngsta hästuppfödare. Redan 1917 hade Carl köpt hingsten Tordenskjold, efter att ha sett Joh. Østenby vinna Jacob Meyer-loppet. Tordenskjold var då Norges snabbaste, och på Etterstadbanan stod han för det omöjliga: han slog de ”oövervinneliga” varmbloden Admiralen och Generalen med en mördande speed. Samma vinter segrade de på Farrisvannet på otroliga 1.39,0 över 1000 meter – en bedrift som då ansågs närmast övernaturlig.

Tillsammans med Helgas familj skapades en av Norges mest legendariska stammar. Det började med att svärfadern Håkon Øyen senior köpte stoet Fjæra 1914. När hon senare betäcktes med Carls egen stjärnhäst, Gubben III – rekordhästen som travade 1.42,1 på Hovlandbanan – föddes drottningen: Kvelle Guri.

Kvelle Guri var ett unikum; 1924 vann hon Kongepokalen på en rekordtid som stod sig i åtta år. Men ödet var hårt – en skada satte stopp för hennes tävlande redan som femåring. Hon blev istället en trogen arbetshäst som dog på sin post 1941, men då hade hon redan skänkt världen nio föl, däribland den mäktige svarte hingsten Seier Jakson, Minda, Sjur och Atlas Helga.

Elden, spriten och de arga spelarna

Men livet för Carl var aldrig en raksträcka. År 1925 var ett mörkt år. Carl var insolvent, pressad av skulder och i fejd med sin morbror om äganderätten till gården. Det gick så långt att gården gick till tvångsauktion i januari, där Carl försökte rädda den genom att skriva den på sin omyndige son. Rätten misstänkte att det var ett spel för galleriet och trodde inte på honom. Domen blev att morbrorns förköpsrätt skulle kvarstå.

Som om inte det vore nog stod uthusen på Seierstad i ljusan låga natten till den 16 juni 1925. Carl häktades, misstänkt för att ha tänt på för försäkringspengarna. Men Carl var en luring med ett ess i rockärmen. I rättegången i december erkände han, med en ärlighet som bara en sann travkarl kan kosta på sig, att han varit hemma i hemlighet den natten – inte för att tända på, utan för att se till tio dunkar smuggelspirit han gömt undan. Han friades helt, och historien om spritdunkarna blev en klassiker runt stallkaffet.

Carl var känd som en ”luring” även på banan. Han kunde sköta träningen av sina hästar så diskret att publiken aldrig riktigt visste formen. Det som dock väckte mest ilska hos de som satsat pengar var när Carl plötsligt, i sista sekunden, svingade sig upp i sulkyn själv istället för att låta det ordinarie proffset köra. Med Carl bakom hästen kunde det gå precis hur som helst, och de besvikna ropen från spelarna vid staketet var inget han tog någon notis om.

Framtiden vid Lågens strand

När kriget rasade 1942 vilade ändå en flitig idyll över Seierstad gård. Carl var överallt – gav order, arbetade med jorden och svingade sig upp i sulkyn för träningsturer längs vägen. I de härliga hovningarna vid skogsbrynet gick dåtidens hoppfulla unghästar. Där fanns Seierstad Guri, en ståtlig 4-åring, och den kraftige 2-åringen Narwall.

Men störst förväntningar fanns på Mjøll (e. Mjølner u. Atlas Helga). Carl och stallmästare Larson såg något unikt i den 2-åringen. När Carl körde honom 1000 meter på ca 2,20 insåg alla att här fanns ämnet till en ny stortravare. Tillsammans med åringarna Lill Jakson och Ross Jakson, samt 3-åringen Rosa Jakson, utgjorde de en samling unghästar som bar hela gårdens stolthet.

Men en av de mest anmärkningsvärda hästarna, som var en tid i hans ägo, var Pluggen. Senare K. N. Stensrud. En liten, tätbygd kämpe som startade otroliga 288 gånger och tog 45 segrar. Pluggen var en sann naturtravare som aldrig behövde bandage eller piska. Han var kungen på isen och avslutade sin karriär som 12-åring genom att vara dagens snabbaste häst en sista gång 1947.

En man som vägrade buga

Carl Seierstad behöll sin kompromisslösa stil livet ut. År 1957 hamnade han i en våldsam konflikt med Travselskapet efter att ha använt grova skällsord mot en funktionär. Han vägrade envist att be om ursäkt, förlorade sin licens och svarade med att stämma förbundet på 40 000 kronor. Han förlorade målet, men förblev principfast in i det sista.

Carl Seierstad drog sig senare tillbaka till Stavern, bytte sulkyn mot fiskebåt, där han dog 1975, 80 år gammal. Han lämnade efter sig en historia om en tid då hästarna var gjorda av järn och då en man från Hedrum hellre tog en strid i rätten än att ta tillbaka ett ord han sagt. Även om de som stod vid banan då sedan länge är borta, lever arvet efter hästarna på Seierstad vidare i den norska travhistorien.