Del 10: Vart tog skimmeltravaren vägen

En Studie av skimmel

Hittade en gammal artikel som tar upp skimmelfärgen på de norska hästarna i början på 1900-talet. Tänkte det kan vara lite intressant med en grund som sista delen.

Oklarheter kring skimmelbegreppet

I Norge rådde det länge oklarhet kring begreppet skimmel. Den blomskimmelgrå färgen kallades av uppfödare ofta för ”blå” (därav hästnamn som blåen och blå-a). I Danmark menades med blåskimmel en svartskimmel (mohrenkopf). Författaren i artikeln hävdar att den senare nyansen praktiskt taget var okänd hos Östlandshästen, och att benämningen blåskimmel i Norge ofta felaktigt användes om gråskimlar (de ”blå” hästarna).

Trots att blåskimrade (svartskimrade) förfäder fanns i stamböckerna för hingstar som Olstadsvarten 24, Batalden 26, Tordenskjold 25, David 34 och Andvordsborken 100, ansågs det troligt att dessa snarare hade varit gråskimlar (”blå”).

Skimmelstammens utbredning

Skimlar var sällsynta. Av 3 666 ston i stamboken för gudbrandsdalsrasen hade endast 26 (0,74%) skimmelfärg.

• Rödskimmel påträffades bland föräldrarna till skimriga ston som Blaamose D.317 och Kapella D.732.

Historiska Stammar (Gråskimmel)

• Hadeland: En viktig anmoder var det gråskimliga stoet från Framstad (Gran). Även hingsten Lunner-graaen (född ca 1846) spred den ”blå” färgen på Hadeland.
• Rognholtstamme: Den gråskimliga stammen från Torpen kan ha fått sin färg från Hadelandsstammen.
• Valdres/Vestre Slidre: Det gråskimliga stoet Stjerna D.620 (Ulvenblaa-a) spred färgen.
• Voss och Sogn (Vestlandet): Den gråskimliga färgen var vanlig. Hingsten Rioblaaen från Bordalen var anmoder till flera blåfärgade travare.

Bröllopstradition på Voss (ca. 1750):

• Enligt gamla bröllopsseder på Voss skulle brud och brudgum alltid rida på ”blå” hästar behängda med bjällror. Detta tyder på att den blå (gråskimliga) färgen var både eftertraktad (gjæv) och väletablerad i regionen.

Nord-Norge:

Porsangerhästen: Amtdjurveterinären Harald Olsen rapporterade 1913 att Porsangerhästarna från Finnmarken gärna var mörkröda och blåskimlar, som tidigt bleknade till ljusa gråskimlar (”blå”). Gamla folk i Porsanger uppgav att de första hästarna kom från Finland.

Brunskimmel och Travaraveln:

• Bergsunds Fridtjov D.79 (Travarhingst): Spridde brunskimmelfärgen. Han var far till kända skimlar som Knøsens Rappo, Leo N. T. S. B. 5 och Hellings Knøsen.
• Brunskimlar fanns även hos Lesje-hästar, till exempel stoet Juno D.1104 och i anetavlan till D.Balder 154.

Arvslagarna

Den främsta anledningen till att skimmelfärgen var sällsynt ansågs vara de biologiska arvsförhållandena. Enligt forskare som Walther och Jensen kunde följande regler uppställas, vilket var viktigt att känna till då folk ofta var rädda för att köpa avelsdjur med skimliga förfäder:

Regel 1: Skimmel kräver alltid en skimlig förälder

• En skimlig häst har alltid en skimlig far eller mor.
• Stödjande Exempel: Av de 26 skimriga stona i stamboken III och V, är det endast en, Sverra D.2298, som saknar uppgift om skimlig far eller mor.
• Icke-Stödjande Exempel (Undantag): Det fanns rapporter om att skimriga individer, som under Raua D.507, stod som avkommor av icke-skimliga föräldrar.
  Även Chr. Wriedt rapporterade om liknande fall i belgisk avel i Tyskland, och på gården hos Herman Westbryhn i Romedal fanns ett exempel där en brun hoppa med skimmel bland närmaste anor fick rödskimligt avkom efter en röd hingst. Dessa sällsynta avvikelser ansågs dock ”bekräfta regeln”, beroende på osäkerhet i materialet.

Regel 2: Icke-skimligt avkom är ”fritt” från skimmel

• Icke-skimriga föräldrar (även om de har skimriga förfäder) får aldrig skimrigt avkom, och är inte bärare av anlaget i ett senare led (”tillbakeslag”).
• Stödjande Exempel:
  • Bland 19 söner till Olstadsvarten 24 (vars farmor var skimmel) fanns ingen skimmel.
  • Den gråskimliga hoppan från Framstad efterlämnade inga skimliga ättlingar (descendenter).
  • Ulvin 701 (svartbrun), son till skimmeln Stjerna 620, har efter flera års avel under icke-skimliga ston inte lämnat något skimrigt avkom.
  • Bamsen 704 (svart), son till brunskimmeln Juno 1104, har inte lämnat någon skimrig avkomma.

Regel 3: Heterozygoter ger hälften skimrigt avkom

• Heterozygotiska skimlar ger vid parning med icke-skimlar ungefär hälften skimlar och hälften icke-skimlar.
• Stödjande Exempel:
  • Stoet Stjerna 620 (gråskimmel) fick totalt 12 föl, varav exakt hälften (6 stycken) var gråskimlar och resten bruna och svarta.
  • Hennes barnbarn, hingsten Rimfaks 793 (gråskimmel, son till dottern Duva), samt hennes halvbror Sølvfaks (gråskimmel), lämnade åtskilliga gråskimlar.
  • Stoet Juno 1104 (brunskimmel) fick 13 föl fram till det aktuella året, varav endast 2 var skimlar.

Dessa förhållanden gjorde skimmelkulören relativt lätt att avla bort, eftersom färgen inte återkom genom det så kallade ”tillbakeslaget” (atavism), till skillnad från den röda färgen.

Genetik

Idag är skimmelfärgen (kallad Grey) en av de bäst förstådda färggenerna hos hästar. Den styrs av ett dominant anlag, betecknat G.

Historiska Påståendet (Walther/Jensen)	Modern Genetik (G-locus)	Kommentar
”En skimlig häst har alltid en skimlig far eller mor.”	Korrekt. Skimmelanlaget (G) är dominant. Det krävs endast en kopia (genotyp Gg) för att hästen ska bli skimmel. Anlaget kan inte bäras dolt (gg är icke-skimmel).	Detta förklarar varför uppfödarna kunde följa skimmellinjen bakåt och varför två icke-skimlar aldrig kan få en skimmel.
”Icke-skimriga föräldrar ger aldrig skimrigt avkom.”	Korrekt. Två icke-skimlar har genotypen gg och kan därmed endast lämna ett g-anlag. Avkomman blir gg (icke-skimmel).	De historiska undantagen (Raua 507) berodde nästan säkert på felaktig registrering eller osäker faderskap.
”Efter två skimlar kan det falla icke skimlet avkom.”	Korrekt. Om båda föräldrarna är heterozygoter (Gg), finns det en 25% chans att de får en avkomma som är gg (icke-skimmel).	Detta var en viktig biologisk faktor som gjorde det möjligt att ”avla bort” färgen.

Homozygot och Heterozygot Skimmel

Genotyp	Beskrivning	Avelsresultat	Förklaring till Historiska Observationer
Gg	Heterozygot skimmel. Har fått anlaget från endast en förälder.	Ger statistiskt 50% skimligt och 50% icke-skimligt avkom.	Stämmer med fallet Stjerna 620, som fick 6 skimriga och 6 icke-skimriga föl (50%). Detta är vad de gamla forskarna kallade ”heterozygotisk skimmel”.
GG	Homozygot skimmel. Har fått anlaget från båda föräldrarna.	Ger 100% skimligt avkom, oavsett den andra förälderns färg.	Exempel: En häst som Olstadsvarten 24 (vars farmor var skimmel) hade själv ingen skimmel-avkomma. Detta visar att han inte var GG. Om han hade varit GG, hade alla hans 19 söner blivit skimlar.

Konstantskimmel i Döle och Nordsvensk

Konstantskimmel (Roan-genen, Rn) är inte en känd eller vanligt förekommande färg i Dölehästen eller Nordsvensk Brukshäst.

• Avsaknad: Enligt expertkällor har man inte påvisat konstantskimmel-anlaget (Rn) eller Silver-anlaget hos Nordsvensk Brukshäst, Kallblodstravare eller Dölehäst.

Detta tyder på att de ”skimriga” anorna i de nordiska kallblodsraserna, inklusive den särskilt bevarade ”blåfärgen i Norge,” nästan uteslutande var den avblekbara skimmeln (Grey).

Dock finns linjen efter Bergsunds Fritdjov D.79 där hans avkommor behöll den färgade skimmelfärgen. (Han har ett eget blogginlägg här.)

Juno D.1104 ser ut att vara konstantskimmel. Hennes moderlinje leder säkerligen till den primitiva fjordhästen som troligen haft anlaget för konstantskimmel. Junos mormors mor var ett fjordsto.
Idag är den borta men finns kvar hos den finska travaren.