Cellulosepaven

Berättelsen om en hingst och hans rättrådige herre

Under krigsåren 1940–1945 var nöden stor i de norska stallarna. Havre var en lyxvara och många hästar fick överleva på ersättningsfoder i form av cellulosa. Men på gården Vestre Taralrud i Totenvika fanns en häst som bar tidens prövningar med ett ironiskt leende – i varje fall om man fick tro hans ägare, den legendariske Ole P. Fjørkenstad. Han döpte sin ståtliga hingst till Cellulosepaven, trots att alla i bygden visste att ”Paven” fick betydligt bättre mat än namnet antydde.

En folkhemsidol och en man av principer

Cellulosepaven var inte bara en häst; han var ett begrepp. Ekipaget med den ståtliga hingsten och den minst lika karismatiske Ole P. i sulkyn – känd för sin karaktäristiska mustasch och sina pliriga ögon – satte färg på travsporten över hela landet. Men framgångarna på banan var inte utan friktion.

År 1945 rasade en debatt i facktidningarna Våre Hester och Trav og Galopp. Experterna retade sig på att Ole P., då nära 68 år gammal, envisades med att själv sitta i sulkyn istället för att alltid överlåta tömmarna till proffstränaren Peder Haslie. Ole P. svarade på kritiken med en skärpa och värdighet som blev legendarisk. I ett öppet brev klargjorde han att hästen var tränad av honom själv hemma på gården:

”Jag har själv stor glädje av att köra, och när jag är på Bjerke vill jag själv köra hästen… Vem som kör hästen anslås ju på tavlorna, så ingen behöver kasta bort sina kronor på mig när jag kör.”

Han avslutade med att konstatera att han alltid varit en hederlig man och ämnade förbli det – oavsett om han vann eller hamnade utanför prislistan. Det var denna orubbliga karaktär som gjorde honom till ”Grand Old Man” i distriktet.

Skrällar och framgångar på löpande band

Trots kritikernas tvivel levererade ekipaget resultat som tystade de flesta. Ett talande exempel var det åttonde loppet år 1947, som beskrevs som både spännande och oroligt. Ledningen skiftade febrilt mellan hästar som Livlyn-Svarta, Bar och Gormstjerna, men i loppets slutskede visade Cellulosepaven sin klass. Han arbetade sig fram genom det röriga fältet och vann till slut klart på tiden 1.41,3.

Året därpå, 1948, stod de för en av banans största skrällar genom tiderna. Till det häpnadsväckande oddset 61,98 dundrade Cellulosepaven i mål som segrare och belönade sina trogna anhängare med nästan 62 gånger pengarna. Under en fyrsårsperiod sprang den flitiga hingsten in hela 12 230 kronor till sin ägare – en ansenlig förmögenhet på den tiden som vittnade om hästens enorma kapacitet.

Språngmarscher och dramatik

Men livet med ”Paven” krävde också att människorna i hans närhet var snabbfotade. Trygve Nordhagen mindes särskilt en gång när hingsten lyckades smita och satte kurs rakt hemåt. Trygve berättade att han verkligen fick ”lägga benen på ryggen” och få ordentlig fart på sig för att ha en chans att hinna ifatt travaren. Han lyckades till slut fånga in honom vid Hørstadflåa, och ”Paven” fick vackert finna sig i att lufsa tillbaka för att hämta både Ole P. och slaktmaten innan de kunde fortsätta hemåt.

Det sorgliga slutet på Sillongen

Sagan om Cellulosepaven fick ett abrupt slut vintern 1956. Under en jubileumskörning på sjön Sillongen skadade sig hingsten så allvarligt i starten att han inte stod att rädda. Påskaftonen samma år tvingades man fatta det tunga beslutet att låta honom vandra vidare. Han blev 16 år gammal.

Den sista turen i sulkyn blev den tyngsta för Ole P. Fjørkenstad. Trots sin höga ålder var det han själv som tvingades köra sin vän till slaktaren. Efter den dagen satte han sig aldrig mer i en travsulky. När han firades på sin 80-årsdag 1958, blev han rörd till tårar vid blotta nämnandet av namnet.

”Ja, Cellulosepaven var snäll och ärlig”, mindes han med fuktiga ögon. Ole P. Fjørkenstad lämnade efter sig ett arv av sportslighet och livsglädje. Han körde alltid ärligt, fann det dråpliga i varje situation och bevisade att kärleken till hästen väger tyngre än experternas tips.