I äldre tider var hästarna i Sogn en färgstark och brokig skara. Innan hästarna från Gudbrandsdalen gjorde sitt intåg, fanns ingen enhetlig färg i bygderna. Gamla hästkarlar mindes två typer: en robust och raggig häst, ofta med ”bjor” (virvlar) under luggen, och en nättare variant med kort lugg som liknade dagens ljusblacka fjordhäst.
Men runt 1830 började landskapet förändras. De hästar som kom över fjället från Gudbrandsdalen var nästan uteslutande bruna eller mörkbruna. I takt med att dessa hästar spred sig från Luster och vidare ut genom Sogn, började den gamla färgprakten blekna. De brokiga hästarna blev allt sällsyntare, och snart dominerades hagarna av den bruna färg som folket i Sogn fattat tycke för.
Runt 1850 lades grunden för den moderna Sognehesten genom en mörkbrun hingst från Steinar Sulheim i Lom. Det var från denna bruna stam som den senare berömda Baron D.705 härstammar. Samtidigt placerades den ståtliga Harald-Viking D.30 i Vik. Han gav upphov till den legendariska Øyrehesten, en hingst som spred sina bruna färger och goda gener genom alla bygder.
Under 1860-talet gjordes ett sista försök att bevara den gamla typen. Man köpte in en hingst från Vannylven och en från Jølster – båda representanter för de ljusare fjordhästarna. Men folket i Sogn hade redan bestämt sig; de ville ha de kraftfulla, bruna hästarna. Man fortsatte istället med Nimb-hesten, och i Aurland använde man under många år en borket (gulbrun/black) hingst född på Hjellum, en liten påminnelse om de gamla färgerna som dröjde sig kvar.
Under 1870-talet förstärktes det bruna arvet ytterligare genom nya stamhingstar:
- Fridtjov, Grane, Årrestadhesten och Torbjørn hämtades alla till olika delar av Sogn.
- I Vik förde Ola Refsdal med sig sex värdefulla ston, däribland Ragna och Freia, som hjälpte till att befästa rasens typ och färg.
- Refsdal köpte även in Basken D.194, och kort därefter kom den magnifika Stavheimsborken D.279 (som var borkfärgad) till Luster.
När statskonsulent Steineger kom till Sogn på 1880-talet, var målet klart: man skulle föda upp en ”mindre och lättare typ av dölehäst”. Den bruna färgen blev nu ett adelsmärke för Sognehesten. Hingstar som Fanaraak D.400 och den prisbelönte From D.402 förde detta arv vidare. From 402 blev en legendar med sin silvermedalj från 1898, och även om hans dotterson Ruggen D.832 inte blev långvarig i aveln, var Sognehestens rykte redan säkrat.
Genom dessa djur förvandlades Sogns hästbestånd från en brokig samling till en enhetlig stam av bruna, vackra och starka arbetshästar – skapta för att bemästra de branta fjällsluttningarna och glänsa på marknaderna i Lærdal.
