Berättelsen om Galdesøn D.597

Räddaren i Sikkilsdalen och urfadern till kallblodets bukskäckar

Det fanns en tid då stamböckerna hölls hårt och traditionella ideal styrde vad som ansågs vara en riktig häst. Avelsnämnder och experter granskade varje millimeter av hårrem och benbyggnad, och vita fläckar betraktades ofta med stor misstänksamhet. Men under ytan i den norska kallblodsaveln grodde anlag som tids nog skulle skaka om det gamla gardet – anlag för glasögon (ljusblå ögon), mäktiga vita tecken och i förlängningen den spräckliga bukskäckfärgen. När man bläddrar i de gulnade stamböckerna och gläntar på dörren till 1900-talets början framträder bilden av en färgstark, stolt och ganska vildsint herre som satte osannolikt djupa spår i kallblodssportens och avelns historia: den bruna hingsten Galdesøn D.597.

En stolt härstamning och stolinjens hemligheter från Præsterud

Galdesøn kom till världen våren 1897 hos uppfödaren Kristoffer Præsterud i Furnes nära Vang. På gården Præsterud var hästavel inget man tog lätt på; mödernelinjen hade vårdats ömsint av samma familj i över ett halvt sekel. Hans mor hette Frigga D.714 och fadern var den välkände statshingsten Galde D.372. Galdesøn var en djup, välsluten och vacker häst över sin förpart, med ett skarpt och ädelt huvud. Med sina 151 centimeter i mankhöjd och en vikt kring 540 kilo var han måhända något mindre och ädlare än sin fader, men han ägde en resning som fick folket kring utställningsringarna att stanna upp.

Bakom Galdesøns framgångar döljer sig en fascinerande historia om stofamiljens ursprung, direkt nedtecknad efter minnesanteckningar från uppfödaren Kristoffer Præsterud. Släktledet tog sin början i den lilla, svarta stammodern Svartmærren – en orädd och otroligt energisk varelse som var betydligt mindre än dåtidens jägarhästar. Hon var inte mycket för världen utseendemässigt med sitt lite oansenliga huvud, men hon besatt en gnista, en bentäthet och en benställning som Galdesøn senare kom att ärva i rakt nedstigande led.

När Svartmærren parades med Evenstadborken D.43 fick avkommorna mer storlek och substans, men det intressanta var tecknen i ögonen. Hennes avkommor lämnade flera hästar med ljusa ringar i ögonen, däribland en vit hingst som var glasögd. Kristoffers far visade stolt upp denna vita hingst på utställningen i Hamar under sin tid, men domarna visade ingen nåd och gav honom inga priser. Ändå fördes generna vidare; den vita hingstens avkommor blev också glasögda, och draget bet sig fast i släkten.

Svartmærrens dottersdotter var den borkfärgade Spella I, som hade tydliga antydningar till ljusa ringar i ögonen. Längre upp på mödernet kom även ett stänk av nytt blod via en röd, bläsig märr från Ansten Dobloug i Furnes – en grov, stor och något högbenat sto som gav linjen ytterligare resning.

När Galdesøn visades på utställningen i Hamar 1902 var statskonsulent Borchgrevink full av lovord. Konsulenten lyfte särskilt fram hingstens korta, bäriga rygg och utmärkta jämvikt – egenskaper som var rent guld värda i ett distrikt där långa, svaga ryggar annars var ett ständigt bekymmer bland stoägarna. Vid den här tiden var Galdesøn ovan vid skådebanans prakt; hemma på gården hade han främst gått som vanlig arbetshäst bakom plogen och förstod varken nyttan av eller konsten att skynda sig i trav. Men efter bara en månads uppstallning och skolning på Gjøvik Køreskola förvandlades han till en travhäst med ett fantastiskt vägvinnande, lätt och ledigt steg.

Dramat i Heimdalen och hjältedådet i det iskalla vattnet

Det visade sig snabbt att Galdesøn inte var någon alldaglig gårdshäst. Samma höst köptes han in av norska staten för den ansenliga summan av 4 000 kronor för att verka som stamhingst. Snart sträckte sig hans rykte långt utanför hembygden, och han blev en av hela Østlandets mest populära beskällare. Somrarna tillbringade han ofta som säterhingst i Sikkilsdalen och Heimdalen, där han vaktade sina stoetabler med stenhård hand och stolthet.

Det var i dessa storslagna fjällmiljöer som legenden om honom tog sin början. En vår när Galdesøn upphöll sig i havn i Heimdalen skulle ett sto med ett bara några dagar gammalt föl fraktas över den strida älven för att släppas ihop med hingsten. Älven gick så hög att strömmen tog det lilla fölet, som sveptes med ut i fossen mot Heimdalsvandet. Galdesøn stod på den andra stranden och såg dramat utvecklas. Utan att tveka fattade den kraftfulle hingsten ett blixtsnabbt beslut, kastade sig ut i det iskalla vattnet, simmade mot strömmen, grep fölet stadigt i nackskinnet med tänderna och bärgade det oskadd i land. Det var en handling som visade på den extraordinära klokskap och den moderliga vaktinstinkt som bara de verkligt stora säterhingstarna besatt.

–Det finns sådana fantastiska historier om älde hästar
-även om det kanske saltas på lite. 😀

Eldfängt humör och ett trofast hjärta

Bredvid sitt hjältegods bar Galdesøn också på ett temperament som krävde sin man i stallet. Han var långt ifrån någon mjuk eller lättsinnig kamrat. Hingsten var känd för att vara ilsken och eldfängd; han bet gärna allt och alla som kom för nära. Mer än en gång slag han sönder träbolken i spiltan av ren ilska, och gick en ovetande man förbi honom gällde det att hålla avståndet – annars nöp han tag i kläderna eller bet ilsket i vagnsskakteln så att bitmärkena stod kvar i träet.

Men bakom den skarpa ytan och den hårda blicken fanns också ett starkt förtroende för dem som vann hans respekt. En gång när han skulle lastas på tåget efter en utställning på Lillehammer tvärvägrade han. Hästskötaren Jo vädjade och hotade förgäves, och inte heller järnvägsbetjänternas samlade krafter kunde rubba den envisa hingsten en millimeter. Då klev hans bekante tränare fram på rampen, tog honom lugnt i grimman och frågade lågmält om han inte ville följa med ändå. Galdesøn vände på huvudet, frustade ut och knallade snällt in i tågvagnen som en lydig hund, till de svettiga järnvägsmännens stora förvåning.

Den sista sommaren för kungen från Vang

Galdesøn tjänade den norska hästaveln troget ända in i det sista. Även när åldern började ta ut sin rätt var han en lika skicklig och duglig beskällare som under sina yngre glansdagar. Sista sommaren han levde betäckte han över fyrtio ston på sin station och gick därefter i Sikkilsdalen, varifrån han kom hem om hösten som den fetaste och mest välskötta av alla statens hingstar.

Men åren och det hårda livet i fjället krävde till slut sin roll. Två kalla vintrar i rad hade gjort honom svårt stel i sina leder, och när våren kom knakade det i benen för varje steg han tog. I september 1915, vid drygt arton års ålder, fick den gamle kungen från Vang slutligen vandra vidare på fællesslagteriet i Kristiania. Med honom slocknade en färgstark personlighet, men arvet efter honom slutade inte där – det levde vidare i det klangfulla hovslaget från tusentals travsäkra, hårda och karaktärsfulla kallblod längs vägarna.

En genetisk gåta och bukskäckarnas urfader

Samtidigt bar Galdesøn på en fascinerande genetisk hemlighet som pusslades ihop långt senare. Närmare hälften av hans avkommor ärvde vita tecken och ganska ofta så kallade glasögon. Avelsexperten Baashuus-Jessen spårade detta drag ända tillbaka till Galdesøns mormors mor Spella I och den gamla stammodern Svartmærren, som ju gav upphov till den ratade men särpräglade glasögda vita hingsten på Hamar.

Det är i stort sett alla dagens kallblodstravare som bär på den iögonfallande bukskäckgenen som i själva verket härstammar från just Galdesøn. Den viktigaste länken i denna färgrevolution blev hingsten Toftegubben, som var starkt inavlad på honom. Det hela började när en dotter till Galdesøns berömda son Tofte D.821, stoet Fjæra, blev betäckt med sin egen son Gorm. Eftersom Gorm var bukskäck fick naturen ett extra starkt genomslag, och ur den kombinationen föddes Toftegubben.

Via Toftegubben förgrenade sig linjerna vidare i sportens historia och spred det unika färgarsvet över generationerna. En av de viktigaste vägarna går troligtvis via Kvikk Sylfiden, som via starka avelsspår pekar på, hade Toftegubben som far. Andra betydelsefulla namn i samma färgarv är Spenter, Tofteruggen, Sentan, Virmar, Saliff och vidare till Pål Best och Pål Lunar. Linjen vandrar också vidare genom stoet Mindi, ett namn som vi finner två gånger i stammen på det fantastiska stoet Trøpila. Trøpila blev i sin tur mor till två av modern tids mest dominerande kallblodsgiganter: Lome Elden och Lome Kongen. Båda dessa herrar för arvet från Vang vidare med stolthet och lämnade ett flertal bukskäckar efter sig på travbanorna. När vi idag ser en färgstark kallblodstravare svepa fram över upploppet med sina vita tecken, känner vi doften av gammalt seldon och hör ekot av Galdesøns hovar från fjället.

De kända benämningarna som finns i kallblodstravaren är Sabino SW1 och de stickelhåriga Sabino W20.