Aslekongen

Från närbutiken på Gullhella till travets finrum

Det fanns en tid då travsporten var djupt rotad i lokalsamhället, långt innan dagens högspecialiserade proffsstall. Berättelsen om Aslekongen tog sin början på de idylliska grusvägarna i Asker, där köpmannen och pølsemakaren Ivar Amundsen från Gullhella lade grunden för en av travhistoriens mest uthålliga individer.

En klok häst med ”melodi”

Året var 1973. Ivar Amundsen delade sulkysätet med vänner och bekanta medan han tränade sin lovande fyraåring i backarna vid Skui. Ivar var en man som visste vad hårt arbete innebar; som 15-åring hade han själv agerat ”draghäst” åt ett boktryckeri i Oslo, slirande på isiga gator med tunga handkärror. Kanske var det just därför han var så mån om att inte ”bränna ut” sin häst.

Han talade ofta om att finna ”melodin” mellan sina händer och hästens huvud. Han litade på Aslekongens klokhet och vägrade använda piskan. Vid den tiden var målet blygsamt men ambitiöst: att få hingsten kårad för avel. Under Ivars tid som ägare fick även Ulf Thoresen känna på hästens talang, men det var amatörens kärleksfulla vardagsträning som var fundamentet.

Steget in i eliten

När Aslekongen var sju år gammal såldes han till T. och J. Wold samt Karl Askerud från Åmot. Det var här hästen tog det slutgiltiga steget in i den absoluta eliten. Under ledning av proffskuskar som Gunnar Eggen och Arne Sem blev Aslekongen en fruktad konkurrent på banorna. Han vann stora lopp som Solopokalen och Påskesprinten, och visade sin klass genom att vid upprepade tillfällen, bland annat på Momarken och i Telemark, korsa mållinjen före den legendariska Vintilla.

Grundträningen från Gullhella visade sig vara av stål. Totalt under sin långa och makalösa tävlingskarriär gjorde Aslekongen hela 276 starter, vilket resulterade i 20 segrar och 38 andraplatser. När bokslutet för hans tävlande slutligen gjordes, stod han med ett personligt rekord på 1.27,8 och hade tjänat totalt 280 425 norska kronor – en betydande summa i dåtidens penningvärde.

Arvet över gränsen

Aslekongens betydelse slutade dock inte vid den norska gränsen. Redan 1981 blev han avelsgodkänd i Sverige, och 1983 importerades han officiellt för att möta efterfrågan från de svenska uppfödarna. Han blev en ”järnhingst” som förde vidare sin hållbarhet och vinnarskalle till sina 76 svenskfödda avkommor.

Aslekongen förblev en symbol för den gamla stammens kallblod – de som tålde att tävla vecka efter vecka, år efter år. Och allt började med en korvmakare från Gullhella som hittade melodin i ett par tömmar.

Färgen

Aslekongen var starkt inavlad på Trygve genom Stegg och Ljønar.
Far hans var Jahn Sjur och mor Sol Sokka, som själv gjorde en del starter, var efter Baus Tryggsøn.

På hennes modersida finner vi Sølv Stegg via Trygg Sølvi.
Om vi ska prata färg så har nog hans bukskägganlag kommit dels därifrån. Ett anlag han ofta ärvde ner till sina avkommor.
Aslekongen står felaktigt som grå. Han var troligtvis svartbrun sabino (roan) som ger ett stickelhårigt uttryck.
-Hade varit kul att se honom i färg 🤗