Ålgårds Ravn T.93

-Den sega krigaren från väst som utmanade den svenska kungatronen

Att bläddra i gamla travtidningar och urklipp är som att kliva rakt in i en svunnen tid fylld av doftande stallar, tunga lädertömmar och hästar med karaktärer som man sällan ser idag. En sådan häst, vars öde verkligen fastnade i mitt hjärta när jag dök ner i arkiven nyligen, är den västländska stjärnhingsten Ålgårds-Ravn (född 1929).

Han var kanske inte den mest lätthanterliga herren till en början, men när han väl lade sin ”vrånghet” åt sidan blev han en av sin tids absolut största publikfavoriter i Norge. Häng med på en resa tillbaka till 1930-talets Forus, Bjerke och en dramatisk landskamp i Sundsvall!

Stammen:

Ålgårds-Ravn föddes hos Ingvald Åsen (eller Aasen) på Ålgård, beläget på det vindpinade Høg-Jæren. Stammen var gedigen för sin tid:

• Far: Fjeldulv D.1012
  • Farfar: Dalebu D.653
    • Farfars far: Gimle D.425
    • Farfars mor: Bruna D.384 (e.Dalværingen D.257)
  • Farmor: Gutua D.3681
    • Farmors far: Galdesvarten D.498
    • Farmors mor: Starustbruna e.Brækfot D.129-Hjeltarraua inköpt från Sjåk 1871
• Mor: Ålgårds-Seira
  • Morfar: Trygg f.1911 rek: 2.05.0
    • Morfars far: Draupner D.613
    • Morfars mor: Brunt sto e.Urban D.516 u.sto e.Ruggen D.394
  • Mormor: Stella f.1906
    • Mormors far: Vidirbrun D.686 (Gimle D.425-Kapella D.130)
    • Mormors mor: Frøya e.Gange Rolv D.576

En stjärna tänds på Ålgård

Redan som unghäst visade han enorm kapacitet. Som 3-åring noterades han för kilometertiden 2.01,2 – vilket på den tiden var en sensationell tid på de kanterna. Året därpå, som 4-åring 1933, pulveriserade han sitt eget rekord och sänkte det till 1.51,0. Det var nytt västlandsrekord för 4-åringar och samma höst blev han självklart kårad (godkänd för avel) vid premieringarna på Forus.

I sulkyn under dessa tidiga år satt Olav M. Skjæveland, mannen som bar det tunga men ärofulla ansvaret att tämja och skola den hårda hingsten. Det krävdes sin gubbe för att få ”Ravnen” att ta reson, men när han väl gjorde det, började en segermarsch utan dess like.

Karaktären: Bortskämd hemma, lat på banan?

Det som gör historien om Ålgårds-Ravn så underbar är berättelserna om hans lynne. Hemma på gården hos Ingvald Åsen levde hingsten nämligen som en kung. Åsen daltade med sin ögonsten efter bästa förmåga, och på vintern vankades det alltid en riktig lyxdessert till kvällsmålet: brödsop (bröd indränkt i vätska).

Den goda maten och den kärleksfulla skötseln gjorde dock Ålgårds-Ravn en smula lat och bedrövligt bekväm av sig. Kuskarna – först Skjæveland och senare stjärnkusken Gunnar Opsahl – slet sitt hår. Hästen kom liksom aldrig igång förrän det återstod 500 meter av loppen! På upploppet fick kuskarna ofta mana på honom med allt de hade för att han ens skulle ta i, vilket ibland resulterade i barska ord i domarrapporterna.

Men ägaren Ingvald Åsen led med sin häst. Som plåster på såren för kuskarnas piskbruk fick Ålgårds-Ravn gå på härliga sommarbeten för att återhämta sig. Men inte hjälpte det mot trögheten – han var precis lika seg och bekväm när han kom tillbaka, proppfull med sommarhavre!

Landskampen 1939 och dramat i Sundsvall

Ålgårds-Ravns absoluta karriärhöjdpunkt kom 1939. Han hade då satt ett mäktigt västlandsrekord på 1.37,5 och folkhemmet krävde att hingsten från Ålgård skulle tas ut i det norska landslaget som skulle resa till Sundsvall för att möta svenskarna i Kallblodslandskampen.

Bakom tömmerna satt nu den legendariske Gunnar Opsahl (som 1943 blev den förste kusken utanför Oslo-banan Bjerke att bli landschampion i Norge). Loppet i Sundsvall blev en rysare. Ålgårds-Ravn bjöd på en helt fenomenal upphämtning, men fick se sig knappt, ytterst knappt, slagen till en andraplats av den svenska travarkungen Solo.

Historien fick dock en ironisk eftervända: Solo blev senare diskvalificerad från sina titlar på grund av bristande eller felaktiga kallblodslinjer i stamtavlan. Så i historieböckerna moraliska och avelsmässiga ljus var det nog ”Ravnen” som var den rättrådiga kungen den dagen.

ÅR	START	SEGER	PLATS	REK	SUMMA
1933	19	2	14	1.51.0	3 190
1934	35	2	20	1.48.6	5 170
1935	44	5	20	1.45.1	8 185
1936	46	10	28	1.40.8	14 880
1937	32	8	14	1.40.8	19 680
1938	16	3	9	1.40.5	22 175
1939	20	6	11	1.37.5	26 440
1940	8	2	5	1.37.5	27 928
1941	25	2	13	1.37.5	31 578

Slutet på karriären

Under krigsåren fortsatte han att tävla sporadiskt och gjorde fina figurer i bland annat det prestigefyllda Meyer-loppet i Oslo. Ett av de sista kända fotona på honom är från 1942, då han som 13-åring vann ”Løvekruset” på Stokkelandsvatnet i Ganddal.

När den nya, strängare lagen om tvungen kåring trädde i kraft 1941, gallrades dock Ålgårds-Ravn ut. Han ansågs inte ha lämnat några avkommor av större betydelse för eftervärlden, och hans blodslinje ebbade sakta ut på hingstsidan.

Men historiens dom blir ofta en annan när vi sätter på oss de genealogiska glasögonen. Även om mängden avkommor blev blyga 13 stycken, så har ändå några döttrar lyckats befästa hans blod till dagens hästar. Vi kan då nämna dottern Ravn-Bella (född 1939) som via sitt möderne blev mormors mor till Lon Best. Hon i sin tur lämnade Lonalett, som skulle bli mor till det blivande elitstoet Lona Troll. För den som följer dagens kallblodssport är Lona Troll ett välbekant namn

Historien lever kvar

I november 1946 drog den sega krigaren sin sista suck, 17 år gammal. Men i Rogaland och i kallblodshistorien lever han kvar. Som en skribent så vackert uttryckte det i ett gammalt urklipp:

”Det var två sega gubbar i Forushistorien från forna dar, Ingvald Åsen och Ålgårds-Ravn, och de gillade inte missbruk av pisk förrän målet var passerat.”

Visst är det precis sådana här historier som gör att man älskar vår kallblodskultur? En hård men älskad häst, en daltande ägare med brödsop som kvällsmat, och ett hjärta av guld när mållinjen närmade sig. 🤗